På SEKO-demonstrationen i lördags eftermiddag om bättre villkor för brevbärarna framträdde Jenny Wrangborg med en dikt mitt ibland proklamationerna och analyserna: den med omkvädet ”i tider när d’ente är strider”, som fungerade lika bra som vanligt; Jennys dikter har alltid ny lyster i olika sammanhang, och det här var innan det hade tillkännagivits att hon hade tilldelats LO-kongressens stora stipendium för sitt arbete. Men det var nånting alldeles i närheten som tog över min uppmärksamhet. Ett kompisgäng som hade tagit demonstrationen till intäkt för att börja festandet tidigt, det var hurrarop till Affe och Gunnar och Janne och däremellan klunkar ur flaskan med Old Cider i lila påse, men så när den kvinnliga poeten gick på utväxlades några blickar som känns svåra att glömma. Ur högtalarna dessa melodiska fraser som manar till kamp, respekt och kollektiv upprättelse, det verkligen klingar och killen framför mig vänder sig till sina kompisar (som jag inte ser) för att få återkoppling om vad han ska tycka. Ett fniss, en himlande blick, gesten att sätta pek- och långfingret mot struphuvudet som en revolver för att signalera ”ta bort mig härifrån!” Vad han fick för respons vet jag inte heller, men snart hade de dragit vidare till andra stimulanser. Och jag tror att det hör till poesins både för- och nackdelar att den tar sig in på ett annat sätt än man är van vid; den är överrumplande och inte argumenterande och den som framför/skrivit den står i en position av utsatthet och sårbarhet som inte är helt lätt att ta till sig om poesin inte också får nån form av bekräftelse, att det här är bra grejer att ta på allvar. Då skapas en mottaglighet, som i sin tur kan få väldiga konsekvenser.