Just före LO-kongressen visar en rapport från socialförsäkringsutredningen att Sveriges trygghetssystem inte längre ger någon trygghet.
Systemen urholkas och sedan 2005 har a-kassan rasat från näst högsta plats till under genomsnittet för industrialiserade OECD-länder.
Men arbetsmarknadsminister Hillevi Engström är inte oroad. Enligt henne ligger den svenska a-kassan ”på en rimlig nivå”.
Tyvärr visar detta att facken måste lägga sig i politiken vare sig de vill eller inte. Det gör också frågan om facklig-politisk samverkan högaktuell inför kongressen.
I den bästa av världar ska facken bara fokusera på områden där arbetsmarknadens parter sluter avtal.
Men då krävs en politik som åtminstone inte motverkar villkoren för fackens medlemmar. Trygghetssystemen har skapat strukturer som rustar arbetskraften när den blir sjuk, arbetslös eller behöver utbildas, något som gynnar både företag och anställda.
Dagens nedmontering ger i stället en negativ återverkning på både tillväxt, lönebildning och övriga anställningsvillkor.
I det läget är det farligt att döma ut fackligpolitisk samverkan. Då är det tvärtom mer inblandning på politikens område som behövs för att LO-anslutna ska få jobb och inkomst, inte mindre.
