Baku Crystal hall byggdes färdig precis i tid för Eurovision song contest. 26 låtar tävlar i finalen.

Foto: Alpine Bau

I morgon är det dags: 26 länder intar scenen i årets melodi­festival. Ungefär hela Europa slår sig ner framför tv:n. Miljontals ögon riktas mot Azerbajdzjan, en hårt styrd enpartistat. Arbetet har mött hotellanställda i Baku, och facket som försvarar deras rättigheter.

Hon heter Mehin. Jag möter henne på trendiga fiket Baku roasting company i Azerbajdzjans huvudstad. Varsin överprissatt kyckling­wrap framför oss, och te respektive kaffe. Utanför blåser det; Baku kallas ofta ”vindarnas stad”.

Mehin vill inte att jag anger hennes efternamn, eller att jag fotar henne, eftersom hon väntar på ett jobberbjudande från ett stort internationellt lyxhotell i staden. Och att prata med utländska journalister om arbetsvillkoren för hotell­anställda i Azerbajdzjan kanske äventyrar hennes möjligheter.

Mehin har varit anställd i hotellbranschen i sju år, först som receptionist på ett litet lokalt etablissemang, sedan på olika småjobb på mindre hotell, därefter som konferensvärdinna med mera på några stora internationella hotell i Baku.

En anledning till att hon nu söker sig till nya arbetsplatser är att hon vill få mer betalt:

– Jag hade tur som har föräldrar som hade det rätt okej ställt och kunde hjälpa mig, säger Mehin. Men utan mina föräldrars stöd hade den här lönen inte varit tillräcklig.

Ändå har hon tjänat uppåt 600 manat i månaden (knappt 5 400 svenska kronor) på de internationella hotellen. Medelinkomsten i landet är under 300 manat i månaden (knappt 2 700 kronor). Minimi­lönerna, å andra sidan, ligger på ytterst blygsamma 75 manat (runt 670 kronor) – och inte alla arbetsgivare följer ens detta lönekrav.

Nyrika oljeländer är faktiskt sällan billiga att bo och leva i, och Azerbajdzjan är inget undantag. En liter mjölk kostar enligt en internationell prisjämförelsesajt runt 10 svenska kronor, ett kilo äpplen 27 kronor och ett kilo kyckling 42 kronor. Rimliga priser med svenska mått mätt, men inte om man tjänar 2 700 kronor i månaden – eller bara 670 kr.

– Många lever på bröd, berättar min tolk.

Jo, det förstås, bröd är rätt billigt – under fyra kronor för en stor limpa.

Så frågar Mehin helt plötsligt:

– Vill du att jag berättar om de mer hemska sidorna av hotellbranschen här?

Och så börjar hon – det handlar om hur cheferna på de mindre hotellen började ge henne kompli­manger, om hennes utseende, språk­kunskaper med mera, och sedan bad henne gå ut med vissa av gästerna på hotellen.

– Och en del av de utländska gästerna erbjuder en jobb i utlandet och så vidare, mot att man ger dem vissa ”tjänster” i utbyte, säger hon medan hon gör tydliga citationstecken med fingrarna.

Mehin stannade inte länge på de där hotellen.

Om man då lägger ihop allting, är det överlag positivt eller negativt att Azerbajdzjan nu kommer att ta emot massor av turister till landet i och med Eurovision song contest?

– Det kan vara bra, eftersom det blir mer affärer. Men samtidigt ökar pressen; cheferna vill att allt ska glänsa, håret ska vara uppsatt, man ska prata perfekt engelska och så vidare.

På mitt eget hotell, amerikanskdrivna Days hotel i utkanten av Baku, står de unga Nurlan, 20 år, och Elbrus, 19, ofta i receptionen. Och deras lönenivåer är klart lägre än de 600 manat som Mehin fick på lyxhotellet. Nurlan, som pratar bra engelska och ofta arbetar som receptionist, får 400 manat (motsvarande 3 600 kronor). Elbrus, som är portier, får 300 (2 700 kronor).

De arbetar här vid sidan av sina studier. Men det är ingen sparsam deltid de ägnar sitt hotelljobb: Nurlan berättar att de ofta arbetar 48 timmar i veckan på Days.

Varken Nurlan eller Elbrus vet riktigt vad en fackförening är.

– Men vi har ett kontrakt, menar Nurlan.

Om ni blir avskedade då?

– Ja, då är det bara att gå, direkt på dagen, svarar de leende, med en sorts självklarhet.

På Xidmat-ish, en sorts blandning av Unionen och Hotell- och restau­rangfacket, sitter ordföranden Ilyas Aliyev i ett vidsträckt kontorsrum.

En kostymhängare på golvet, gulvita lamellgardiner för fönstren. Den azeriske landsfadern Heydar Aliyev (”Inte en släkting!”) blickar ned från ett närmast obligatoriskt porträtt på väggen.

Ilyas Aliyev, som också är vice ordförande för centralorganisationen ATUC, ler ofta, och pratar långsamt och omsorgsfullt. Han inleder med att prata länge om den stora betydelsen som melodifestivalens final kommer att få för Azerbaj­dzjan och dess image.

När vi småningom går över till hotellsektorn frågar jag vad maxarbetstiden är för hotellarbetare i Azerbajdzjan.

– 40 timmar, enligt vår lagstiftning, svarar Ilyas Aliyev.

Jag konfronterar honom med Days-anställda Nurlans och Elbrus 48-timmarsvecka, varpå han svarar att Xidmat-ish tyvärr bara har fem hotellkedjor anslutna än så länge. Det finns många, särskilt internationella, kedjor som inte har avtal med facket.

– I Azerbajdzjan är den största hotellkedjan Hyatt regency, och vi har förhandlat i fem år för att få dem att sluta avtal, klagar Aliyev. Men då deras huvudkontor ligger i USA har de vägrat skriva på.

Ändå hävdar Aliyev att hela 20 procent av de hotellanställda i landet är fackligt anslutna. Det känns som en högst tveksam siffra, helt klart.

Frågan är också om den kommer att stiga ju fler internationella kontakter som Azerbajdzjan får – eller om exemplen från till exempel USA snarare kommer att minska fackföreningsanslutningen i landet.

Senare på kvällen ringer det i min tolks mobiltelefon. Det är en mycket glad Mehin: Hon fick jobbet på lyxhotellet.

Joakim Rådström

Fakta

21 år som egen stat

• Azerbajdzjan förklarade sig självständigt från Sovjet­unionen 1991.

• Azerbajdzjan har 9,1 mil­jo­ner invånare. Huvud­sta­den Baku har 2,1 miljoner.

• 2008 uppskattades att mind­re än 13 procent av befolk­ningen levde i fattigdom, men forskare tror att denna siffra egentligen är mycket större.

• Arbetslösheten i Azerbaj­dzjan låg 2011 på 5,4 procent.

Källor: US Department of State; CIA World Factbook med flera

Facken kan inte jobba fritt

• Azerbajdzjan har skrivit på ILO:s så kallade kärnkonventioner för arbetstagares rättigheter.

• Konstitutionen ger strejk­rätt, men undantag finns.

• Staten förbjuder fackförbund att bedriva politisk verksamhet.

• Lagen tillåter fackförbund att genomföra sina aktiviteter utan statlig inblandning, men i praktiken är de flesta fackföreningar varken fria eller självständiga.

• Landets enda fackliga cent­ralorganisation heter ATUC och har enligt vissa uppgifter 1,3 miljoner medlemmar, enligt andra 1,6 miljoner.

• Kollektivavtal ses ofta som formaliteter och genomdrivs eller efterföljs sällan aktivt.

• Myndigheter och många stora statliga företag har statligt tillsatta styrelser som bestämmer lönerna. Fackförbunden får sällan insyn där.

Källor: US Department of State; ”An Overview of Women’s Work and Employment in ­Azerbaijan Decisions for Life – MDG3 Project Country Report No. 9” (Univer­sity of Amsterdam/AIAS); ­azerbaijan24.com