Foto: Annika af Klercker

Återvarufiering, att människor på arbetsmarknaden återigen betraktas som varor att köpa, är resultatet av Borgs politik, anser debattören. Bilden är från en arbetsförmedling i Riga.

 

P-O Edin, tidigare chefekonom i LO, Leif Hägg, pressombudsman, samt Bertil Jonsson, före detta LO-ordförande, ger veckan före LO-kongressen ut en bok där de enats om en gemensam bild av historien. Jag ska ta upp två trådar i boken:

De föreslår att arbetslösa ska söka jobb än mer intensivt och de menar att LO inte har gjort tillräckligt.

FN-organisationen ILO slog år 1944 fast att arbetskraften inte är en vara. Det finns därför ett bra test på politiken. Behandlas människor på arbetsmarknaden som varor? Överdrivna krav på jobbsökande och låga ersättningar kallas av forskare för återvarufiering och Borgs politik är just att göra arbetskraft till varor.

Som LO-ekonom företrädde jag en liberal politik när det gäller varor men social när det gäller människor. När Moderaterna år 2004 lanserar sin nya arbetsmarknadspolitik skriver jag som chefekonom på LO på DN-debatt att Moderaterna står för en lönesänkningslinje. Ekonomen Laura Hartman, Finanspolitiska rådet, undrar några år senare varför Borg inte medger att lönenedpressning är strategins kärna. När regeringen säger att Socialdemokraterna vill ha bidrag så är svaret att de ser att människor inte är varor. För övrigt så har löntagarna betalat till en försäkring och genom arbete kvalificerat för sig för rättigheter. Bidrag får man möjligen via ekonomiskt bistånd.

Sökteorin säger det självklara att en individs sannolikhet att få ett jobb ökar om man söker arbete intensivt. En första invändning är att arbetssökande har olika förmåga och att vem som är arbetslös länge därför inte bara beror på jobbsökandets intensitet. För det andra får äldre, kortutbildade arbetare eller personer med nedsatt förmåga få jobberbjudanden och färre chanser att få arbete. För det tredje styrs arbetsmarknaden av kontakter och bara 22 procent av de arbetsuppgifter som söker en arbetstagare är utannonserade.

Bertil Jonsson med kollegor säger att moderaterna har stulit begreppet arbetslinje ”utan att någon protesterat särskilt mycket.” Men hallå kamrater, var har ni varit de senaste tolv åren? Visst har LO protesterat, men de senaste decennierna har präglats av en nyliberal politik som pressat löntagarna och försvagat facket i hela västvärlden. I Tyskland har organisationsgraden halverats sedan 1960-talets början, från 37–38 procent till cirka 18 procent år 2010. I USA är den cirka 10 procent. I Sverige är arbetsgivarna numera bättre organiserade än löntagarna. Staten försvagar aktivt löntagarna och deras trygghetssystem. Migrationen leder dessutom till lönenedpressning när arbetsmarknaden är svagt reglerad. Villkoren för LO är i dag helt annorlunda.

LO bör kräva att Socialdemokraterna skaffar sig en arbetsmarknadspolitik och inte som nu en jobbsökarpolitik. Socialdemokraterna bör etablera ett arbetslöshetsmål. Wanja Lundby-Wedin föreslog ett sådant mål år 1995. Bertil Jonsson drev på och S-regeringen nådde i stort sett målet år 2006, berättar bokens författare. Gärna ett sysselsättningsmål, men först ett mål för arbetslösheten, därför att den påverkar fördelningen av inkomster.

Det behövs en stark arbetslöshetsförsäkring med ett tak för ersättning på minst 1 200 kronor per dag mot i dag bara 680 kronor. Författarna tycker att det både skulle bli dyrt och integritetskränkande att säkerställa att alla arbetslösa anstränger sig att söka arbete. LO-ekonomerna skriver år 2012 att låga ersättningar drabbar främst den halva av de arbetslösa som inte har familj som hjälper till ekonomiskt, medan kontroll av att man uppfyller sina skyldigheter påverkar alla. Ekonomerna Bertil Holmlund och Peter Fredriksson har i sin forskning visat att kontroll av sökande ger bäst möjlighet till höga nivåer i a-kassan. LO- ekonomerna visade i skriften Trygghet och effektivitet, en bättre arbetslöshetsförsäkring från år 2008, att det behövs cirka 2 000 fler arbetsförmedlare och ger argumenten för en modern försäkring. (Ni hittar den rapporten på www.Dan-Andersson.se)

Motivet för en hög nivå på ersättning vid arbetslöshet är i första hand trygghet, i andra hand ekonomisk rationalitet. De arbetslösa ska inte alltid ta första bästa jobb, om de har yrkeserfarenhet ska de ta det jobb de är bäst lämpade för. Detta gäller i flera månader och då får arbetsgivarna rätt sökande till sina platser.

Utan bra försäkring pressas villkoren i arbetslivet. Vi har redan sett i Europa hur den extrema betoningen på sökaktiviteten i själva verket minskar antalet arbetade timmar. Det beror på att överdrivna krav på att ta alla jobb leder till att arbetsgivarna kan erbjuda arbetslösa jobb med kort varaktighet och att löntagarna däremellan är arbetslösa. Det leder inte minst till fler deltider. Sammantaget leder det till att årsarbetstiden för delar av befolkningen blir låg. Det är den lägre sysselsättningen som främst orsakar de ökade inkomstskillnaderna. Främst kvinnor fastar i dessa fällor. Höga ersättningar i försäkringen behövs alltså för att antalet arbetade timmar i ekonomin ska öka. Det är inte bidragspolitik, det är politik för många arbetade timmar.

Dessutom ska den som varit arbetslös länge vara aktiv och i en social gemenskap. Det behövs cirka 60 000 plusjobb, för i vintras hade så många varit inskrivna vid arbetsförmedlingen i längre tid än 24 månader.

Dan Andersson
författare och före detta LO-ekonom