Foto: Malin Hoelstad

Wanja Lundby-Wedin

Foto: Malin Hoelstad

Efter 18 år i LO-borgen träder hon av tronen. LO skulle bli uppkäftigare, lovade Wanja Lundby-Wedin, men uppgiften att hålla samman förbunden har varit tuff. I det politiska klimat som råder kan framgång också vara att hålla ställningarna, säger hon.

Wanja Lundby-Wedin lämnar över ett sargat LO, där medlemsförbunden har mist nästan en halv miljon medlemmar, och där den nya ledningen får en tung uppgift att ena skaran.

Klart att det hade varit lättare att veta i förväg vem som skulle ta över, säger hon. Som när hon själv gradvis kunde fasas in i arbetet av Bertil Jonsson 2000, efter sex år som vice ordförande.

– Men så kan det inte alltid vara, säger hon i LO-borgens ordföranderum.

På en stol står en gigantisk Alfons Åberg-docka, som hon fått av Michael Treschow (tidigare ordförande för Svenskt Näringsliv). Den moderna konsten på väggarna har hon själv köpt in.

– Jag tyckte det behövdes, säger hon och stoppar en kudde bakom ländryggen.

Är ryggen trött av allt för många tal? Nej, snarare är det sviter från tiden som undersköterska, säger hon. Alldeles för tunga lyft för den 16-åriga, inte färdigutvecklade kroppen, och ”förskräckliga arbetsvillkor” i övrigt.

Orättvisor väckte hennes fackliga och politiska intresse, det kom inte med modersmjölken.

1994 blev hon fångad av en stormvind. Hon hade jobbat hårt som ombudsman och senare som chef för miljöenheten på Kommunal, tyckte hon, men insåg snart att det var ingenting i jämförelse.

Hon sögs in i jobbet som vice ordförande i LO.

Inför att bli en offentlig person sa hon till Expressen: ”Jag tänkte att det kan inte bli så farligt, jag ser så alldaglig ut att ingen kommer att känna igen mig.”

Rädd för att sticka ut hakan var hon dock inte. ”Män ser alltid till att kapa åt sig av utrymmet”, sa hon till LO-Tidningen samma år. Liksom: ”Står Metalls män solidariskt tillbaka går det fort att lyfta kvinnolönerna.”

Hon kom in som symbol för något nytt, i en tid då ordet ”fittstim” nyligen etablerats av landets främsta fackliga ledare (och bidrog till Stig Malms avgång). Hon var populär, vald med acklamation, sågs som vanlig och vänlig, duktig och ambitiös.

Hon sticker inte under stol med att hon valdes för att valberedningen sökte en kvinna. Inte för att hon inte hade meriterna och kunskapen:

– Men det hade varit för många män som viftat till sig uppmärksamheten annars.

Som ordförande sa hon sedan till LO-Tidningen att facket skulle bli ”uppkäftigare med en tjej vid rodret”.

Raden av tidigare LO-ordförande talade sitt tydliga språk: Fredrik, Herman, Arvid, Edvard, Albert, August, Gunnar, Axel, Arne, Gunnar, Stig och Bertil.

– Ja, det kändes. Det var gubbigt, säger hon.

I början, när hon var vice ordförande, kunde ordföranden och avtalssekreteraren stänga in sig med andra män bakom ledningskansliets mörka, tunga spegeldörrar.

– Jag satt i rummet bredvid och tänkte: Vem stänger de dörren för?

När männen inte lyssnade på vad hon sa, utan vände sig till varandra, slutade hon prata. Och när de sa det hon själv sagt kunde hon säga: Ja, det var precis det jag sa.

Man fick ha sina strategier, säger hon.

Hon fick påhejningar av Norges och Danmarks vice ordförande Gerd-Liv Valla och Tine Aurvig-Huggenberger. Tillsammans hade de en kvinnoklubb (Wanja var den första att bli ordförande, senare blev också Gerd-Liv det). Då som nu behöver kvinnor stötta varand­ra, säger hon.

Hon förväntades driva jämställdhetsfrågor – och ville det också. På LO-kansliet skulle exempelvis bara kvinnor nyanställas tills könsfördelningen blev jämn, annars krävdes motiveringar. (Att på samma sätt förbättra representationen av personer med utländsk bakgrund går inte, tror hon. Risken är att människor etnifieras.)

Förväntningarna på kvinnorna finns kvar:

– Jag tror inte vi kan luta oss tillbaka och tro att männen ska driva genusfrågorna.

På hennes sista första maj som LO-ordförande är schemat med tal i tre städer för tajt, och i Trollhättan genskjuter Wanja Lundby-Wedin tåget och glider in i täten först på upploppet. Som en metafor: Hon är inte en bland alla andra, men hon passar in. Hon för sig bland folk, utan tillgjort intresse. Risken för grodor känns inte överhängande, inget tal om ”etniska svenskar mitt i livet”.

Bland socialdemokrater och fackliga trivs hon som fisken i vattnet. Ekot har just rapporterat att vänsterblocket skulle ha majoritet om det vore val den här dagen. Hon sjunger med i musiken, skrattar, småpratar, njuter – upp till kamp! Längre bak går ett barn med plakattexten: Ordning och reda på arbetsmarknaden.

Snart ska hon stå på scenen och vara heligt förbannad över förslag på sänkta ungdomslöner och över ett Svenskt Näringsliv som äventyrar den svenska modellen, men också prata om att facket måste ta till sig frågan om det hållbara samhället.

Men först kramar till höger och vänster. En stund rycker hon in som fanbärare.

Uppvärmd av solen sneglar hon mot den skuggiga scenen. Snart har maken Lennart Wedin, hennes ständiga följeslagare på första maj, hämtat hennes jacka från bilen.

När vi senare lunchar föreslår han skämtsamt till fotografen, som undrar vad Wanja ska göra sedan: ”vara hemma för vård av frisk man?”

– Det kan han drömma om, säger hon efteråt i borgrummet.

Fast visst blir det pay back-time. Han har ställt upp otroligt mycket. Som när Anna Lindh mördades och Wanja, som också fanns på affischer inför eurofolkomröstningen, inte fick Säposkydd eftersom hon inte var politiker. Då följde han henne till och från jobbet. Han har funnits vid hennes sida, och tagit stort ansvar för hemmet.

Våren 2009 briserade AMF-affären. Då avslöjades att AMF, som ägs av LO och Svenskt Näringsliv, trots stora förluster betalat ut närmare 8 miljoner i chefsbonusar och avsatt 62 miljoner i vd-pension. Höga chefer hade också flyttat sina pensionspengar strax före beslutet om ett återtag från pensionsspararna. Wanja Lundby-Wedin satt i AMF:s styrelse som godkänt ersättningarna. Hon hamnade i ett mediedrev och bevakades dygnet runt.

Paret Wedin tröttnade på journalister i trapphuset och bestämde sig för att flytta. En söndag flyttade de grejer mellan lägenheterna när en journalist rusade fram.

– Kör! sa Wanja till Lennart, som efter ett tag kom på idén att stanna vid ett grönt trafikljus och köra när det slog om till rött. Ha! Bilen bakom blev kvar.

Senare på kvällen tröttnade de på att sitta på golvet i nya lägenheten, och tänkte att de fick väl ta tjuren vid hornen.

Men utanför den gamla lägenheten stod inga journalister.

– Vi skämtade om att de hade lagt av sig.

Dagen efter, den 25 maj 2009, kom pressekreterare Johan Hall in på mötet med arbetsutskottet: Hade hon inte sett: ”Wanjas utbrott”.

– Men va fan, det är ju inte jag! utbrast Wanja.

Det blev världens garv.

– Och sen blev jag arg, också å den andra kvinnans vägnar.

Det visade sig att kvinnan som hamnade på Expressens förstasida hade hjälpt en vän i samma entré att flytta, och hade en liknande blond page och glasögon, liksom samma sorts bil.

– En tant är en tant, tänkte de väl, ha ha, säger Wanja Lundby-Wedin.

Hur var det nu hon tänkte inför sin offentlighet? Ett så alldagligt utseende att ingen kommer att känna igen henne …

Wanja Lundby-Wedin delar in sin ordförandeperiod i två delar: sex år med vänster- och sex år med högerregering. Rollen som ordförande för LO är politisk och offentlig, hon har en plats i Socialdemokraternas verkställande utskott, och hon styr automatiskt in samtalet på politiken. ”Valarbete”, säger hon till en bild som vi tänkte skulle associera till ett arbetsplatsbesök.

Det hon är mest stolt över från sin tid i LO-borgen är att jämställda löner blivit en självklar fråga som inte går att bortse från. Liksom att LO ”hållit ställningarna” i en tid när de styrande politikerna tittat åt annat håll och att förbunden fortsatt att leverera kollektivavtal och att de anställda har fått reallöneökningar.

Och hon är väldigt stolt över att hon valdes till ordförande för Europafacket, det ser hon också som ett erkännande för hela svenska LO.

Men hon har haft tuffa motgångar. EU:s domstols Lavalbeslut. De nya Saltsjöbadsförhandlingarna som dog (”det fanns krafter inom Svenskt Näringsliv som inte ville ha en sådan renässans för central partssamverkan”). AMF-pensionerna och bonusarna som blommade ut till en skandal när hon satt i styrelsen. LO-samordningen som sprack. Och så förstås medlemssiffrorna som rasade. Nu är botten nådd, sa hon gång på gång, men varje gång blev hon motbevisad.

Men hur orkar hon? Hon är stark, säger hon själv. Gått hem och gråtit har hon inte gjort sedan tiden som undersköterska, säger hon, när hon inte kunde göra det jobb hon ville. Och hon är känd för att vara en jäkel på att förhandla, argumentera, organisera.

En del av LO-förbundens medlemmar delar också in Wanja Lundby-Wedins ordförandeperiod i två delar: före och efter AMF. Även om de är oense om vilken eventuell skuld hon har och huruvida hon borde ha avgått, så anser många att det stal medieuppmärksamhet från viktiga frågor och att det inte riktigt har gått över.

Wanja själv säger att hon borde ha varit noggrannare, frågat efter fler uträkningar på papper. Men också att det hade varit fel att avgå, eftersom hon inte gjort något fel.

– Då skulle medierna ha avsatt en person vald av kongressen.

Det var en jobbig period, för henne och för LO, men de tog sig igenom den, säger hon.

Hon borde också ha varit noggrannare i höstas, när hon trodde att förbunden var överens om kraven på jämställda löner. De borde ha rett ut detaljer och tolkningar direkt.

Men varför har då inget drastiskt skett, varför har det inte gått ”fort att lyfta kvinnolönerna” under hennes tid som ordförande?

– Då skulle det krävas att männen avstår löneökningar under några år. Det stödet finns inte, så är det bara. Ska vi lyckas med jämställda löner så måste vi ha ett enat LO, där varje förbund har sina medlemmar med sig.

Hur det blir med det offentliga livet efter pensioneringen i oktober (till dess gör hon vad LO vill att hon ska göra) får framtiden utvisa. Hon har inget intresse av att säga vad hon tycker för att synas, även om spelrummet för en uppföljare till hennes bok På väg mot jämlikhet nu blir större. Sitta och prata i tv om sin efterträdare tänker hon inte, det är för billigt. Där­emot hoppas hon på ideella uppdrag och styrelseuppdrag, det finns mycket hon vill göra, säger hon, kanske för Stockholms hemlösa.

Stå vid sidan om och titta på är i alla fall inte hennes grej.