Nancy Fraser tillhör de tänkare som skulle kunna ge stora delar av vänstern nytt självförtroende tack vare att hon lyckas förena klassanalys och identitetspolitik, rättvisekrav och självförverkligande, utan att pruta åt nåndera hållen och tvärtom varit noga med att visa hur könsförtryck och etnisk diskriminering också bäddar för utnyttjande.

Det begreppspar hon ställt upp, till exempel i boken Den radikala fantasin (Daidalos 2003), är omfördelning vs. erkännande. Ett politiskt-ekonomiskt program som kompletteras av en filosofisk psykologisk dimension. Så att man förnimmer deras samband.

Hennes senaste tänkande har handlat mycket om representation, och om de stora folkgrupper som blir globaliseringens offer därför att ingen för deras talan. Därmed borde Fraser vara en av de viktigaste rösterna i arbetsmarknadsdebatten, därför att hon pekar ut vilka som drabbas.

Det där finns beskrivet, jämte ingående karakteristiker av nationalstatens hjälplöshet, i den ganska nyutkomna boken Rättvisans mått (Atlas/Fronesis). Och i senaste numret av New Left Review tas temat med den nya rättslösa underklassen upp genom en tolkning av Ishiguros framtidsroman Never Let Me Go, som handlar om reservdelsmännsikor.

På onsdag den 30 besöker Nancy Fraser Södra Teatern i Stockholm och samtalar med Leila Brännström på temat ”Kan samhället uteslutande bestå av varor?” – en fråga som förhoppningsvis möts av ett rungande nej.