LO:s nya ledning som ska väljas på lördag består av tre män och en kvinna.

Samtidigt är 46 procent av de LO-anslutna kvinnor, alltså borde två av ledningsgruppens fyra personer vara kvinnor.

Det är naturligtvis ett misslyckande, även om det borde ha varit ett minst lika stort misslyckande efter förra kongressen då två av de tre i ledningen, (alltså 67 procent) var kvinnor.

Och med risk för att vara fullständigt politisk inkorrekt frapperas jag över det faktum att kommentarer så här en dag efter att valberedningens förslag presenterats så gott som helt naglat fast vid könsfördelningen.

I turerna runt vilka som skulle nomineras till LO:s ledning florerade namn på kvinnor som fullt ut har kompetensen att ingå i LO:s allra hösta ledning.

Så visst finns kvinnor med kompetens till posterna, och att inte kunna finna en jämn könsfördelning är som sagt ett misslyckande.

Men en mängd andra kommentarer bör den snart valda LO-ledningen också få i sitt knä.

Konflikterna före och under vinterns avtalsrörelse har varit uppenbara. Det är ingen hemlighet att det också avspeglat sig i svårigheterna att finna en ny ledningsgrupp.

Hela förslaget om hur LO:s nya ledning ska se ut presenterades först tre dagar före kongressen, vilket är en tydlig indikator på svårigheter.

Att räkna en, två, tre när det gäller män och döma ut hela ledningsgruppen som gubbig är i och för sig ett rakt konstaterande,  det får många medhåll och det ligger i tiden, men det är samtidigt att göra det enkelt för sig och är knappast konstruktivt.

Det som nu är intressant är hur LO:s nya ledning i kampen för en bra lönebildning ska skapa en solidaritet mellan LO:s ingående förbund och strukturera förbundens gemensamma kamp mot osakliga löneskillnader på svensk arbetsmarknad, de osakliga löneskillnader som främst drabbar kvinnor.