Uppmärksamma läsare har hittat ett fel i min krönika i Arbetet nummer 17. Det finns inga korgar i handbollen. Erkänner misstaget, men som sagt, bollsporter är inte min grej:

Jag är genuint avundsjuk på folk som kan dribbla en boll, träffa en handbollskorg, skjuta stenhårda skott med en klubba.

Undan! Måååål! High five! We are the champions!

Efteråt, i omklädningsrummet, är gemenskapen varm av bastu och segerglädje – eller delad besvikelse över svidande förlust.

Har aldrig gjort det.

När jag läst vår Inblicksserie om idrott inser jag att i det här fallet kan jag inte skylla på klass eller kön. Sport är klass- och genusbetonat, men då handlar det mer om vilken gren vi ägnar oss åt inte om vi sportar. Killar spelar ishockey – som numera är mer överklassbetonat, flickor rider – har jag inte heller gjort.

Däremot kan jag fortfarande känna obehaget, rädslan från låg- och mellanstadiet på den tiden vuxna pedagogiskt utbildade lärare hade fått för sig att det här med att låta ungarna själva välja lag (sociogram i praktiken) var en finfin idé.

Jag blev inte sist vald. Men sällan tidigare än i näst sista klungan.

Det var alltid samma gäng som valdes först. Utom när min bänkkamrat skulle välja lag. Vi var superbästisar dygnet runt och när det var hennes tur att peka på första medlemmen i laget inför brännbolls- eller volleybollmatchen så log hon alltid varmt och förtroendeskapande mot mig.

Nej, nej, nej. Gör det inte! Skakade på huvudet och tror att jag ibland bönade högt medan hennes konkurrentväljare segerflinade – alla visste vad som skulle hända.

– Johanna!, sa min bästis och hennes lag var rökt. Motståndarna fick på det sättet gratistjing på de två bästa spelarna.

Ann stod på sig, år efter år, trots ilska från medspelare och mina försök till övertalning. Alltid jag först.

Så – jag har aldrig ägnat mig åt lagspel på fritiden. Intresset och självkänslan dödades av den tidens sadistiska gymparegler. (Snälla, säg att lärare inte uppför så nu för tiden.)

Men. Jag lärde mig äkta solidaritet och trofast lojalitet. Det är mer än gott nog.

Läs sista avsnittet i vår serie om idrott, om Lisa Dahlkvist, fotbollsspelare i Tyresö som lyckats. Jag unnar henne det.