Vad svensk krimi berättar om

De svenska deckarnas globala genombrott under 2000-talet handlar förstås om Larsson & Salander-effekten. Efterdyningarna av Stieg Larssons nästan ofattbara succé med Millenium-trilogin: 50 miljoner sålda böcker.

Henning Mankell är kultförklarad i USA och Karin Alvtegen fick 2009 utmärkelsen ”bästa deckarförfattare” av American Crime Writers Association.

Bokmässan i Paris hade förra våren skandinavisk kriminallitteratur som tema. Inte förvånande med tanke på att Camilla Läckberg 2008 fick Frankrikes största deckarpris för Isprinsessan.

I Tyskland, där svenska författare normalt börjar sin internationella bana, är begreppet ”Schwedenkrimi” väl inarbetat. I det svårflirtade England talar man om ”scandi crime” och italienarna kallar det ”Il Giallosvezia”. Även det deckartokiga Japan har ett särskilt ord för svenska kriminalböcker. Liksom Polen.

Vad är skälet till denna otroliga efterfrågan? Vilka hemligheter döljer sig i intrigen, samhällsbilden, personteckningen och undertexten som gör att så många vill läsa?

I USA menar man, lite skadeglatt, att det handlar om den svenska välfärdsmodellens krackelering. De våldsamma brotten är bölder som plötsligt dyker på samhällskroppen: de tas om hand, vi andas ut en stund, men de återkommer snart någon annanstans och förebådar undergången.

Franska skribenter är inne på att nordiska deckarförfattare arbetar i samma tradition som 1920- och 1930-talets arbetarförfattare. Hos Maj Sjöwall och Per Wahlöö – de stora föregångarna vars böcker översatts till 34 språk – var det samhällskritiska draget tydligt; ibland övertydligt. Det finns även hos Henning Mankell.

Intressanta synpunkter. På detta kan man svara … nja.

Brotten i svensk kriminallitteratur har blivit allvarligare än tidigare: det globala dånet tränger in. Men brotten skiljer sig inte nämnvärt från vad som erbjuds i franska och tyska deckare.

Med en skillnad, möjligen: barn och tonåringar som försvinner är vanligare och de har ofta djupgående problem. Samtidigt berättar man ofta om dem med förståelse, vilket snarare tyder på ett kollektivt ansvar än motsatsen.

Vid en närläsning slås man av hur väl samhällsmaskinen fungerar: socialarbetare, vaktmästare, advokater, bibliotekarier, barnmorskor och metallarbetare sköter sina jobb och gör det bra. Om brottsutredaren ber dem, då arbetar de villigt en extra timme. Mutor är ovanligt och härskarteknikerna ganska beskedliga.

I Stieg Larssons böcker är brottslingarna egentligen en rad thrillerspöken från kalla kriget. En avhoppad KGB-agent som skyddas av säkerhetspolisen. En bindgalen blond tysk mördarmaskin. Några postnazister begivna på kvinnotortyr. En sadistisk psykiatriker…

På andra sidan – brottsutredarna – blir det intressantare. Här finns Lisbet Salander, en bisexuell datanörd med social fobi. Och arbetsnarkomanen Mårten Blomquist som sedan länge ingår i ett triangelförhållande. Ingen av dem strävar efter familj och barn och känner sig nöjda med detta.

Hos Camilla Läckberg arbetar en kvinnlig författare och hennes polismake tillsammans och löser mordgåtor i en tilltalande skärgårdsmiljö. Barnen har en viktig plats, vilket de har även hos Liza Marklund. Hos Jens Lapidus får en knytnävsbenägen torped ta hand om sin elvaåriga dotter och gillar det.

I bok efter bok – med några undantag – ser vi brottsutredare som är ganska tillfreds med livet, arbetet och familjesituationen. Barnen är på dagis och många har en välvillig partner med ett tillräckligt intressant yrke.

Detta i skarp kontrast till kollegorna i anglosaxiska deckare, som ofta befinner sig i halvkrig gentemot chefer och kollegor och bränner massor med energi på olösliga problem med sambo och barn. Ofta lever brottsutredarna ensamma eftersom de inte klarar balansen mellan arbete och familj.

Sverige exporterar alltså jämställdhet och moderna familjerelationer i deckarform?

Något liknande: ja.

Plus en kittlande dos av mord, droger, penningtvätt, tavelstölder, prostitution, vapenhandel och hemliga agenter – allt det där som vardagen inte innehåller.

Ingvar von Malmborg