Han ligger kraftigt under i opinionsundersökningarna. Men Mitt Romney skrämmer ändå USA:s fack som långt ifrån är säkra på att Demokraterna vinner presidentvalet. Mitt Romney höll valmöte bland vänner i en stillsam förort i Milwaukee.

Foto: Johanna Kronlid

Han ligger kraftigt under i opinionsundersökningarna. Men Mitt Romney skrämmer ändå USA:s fack som långt ifrån är säkra på att Demokraterna vinner presidentvalet. Mitt Romney höll valmöte bland vänner i en stillsam förort i Milwaukee.

 

Kampanjerna har startat inför höstens presidentval i USA. För fyra år sedan propagerade Barack Obama för reformer på arbetsmarknaden och ökad facklig frihet. Nu nämns inga sådana löften. Tvärtom. Motvinden mot Nordamerikas fack närmar sig orkanstyrka.

Milwaukee, Wisconsin, april 2012. Republikanernas Mitt Romney har ännu inte vunnit slaget om vem som ska representera partiet i höstens presidentval. Men han är nära och segerviss.

Den här måndagseftermiddagen är det dags för valmöte i ett lugnt villaområde i stadens utkanter. Mötet hålls i en lagerlokal på Moore Oil, återförsäljare av oljeprodukter.

– Ni får vara beredda på att bli utkastade. De gillar inte européer, säger våra amerikanska guider (demokrater).

Men inget händer. Ingen kollar våra leg. Säkerhetstänkandet känns minimalt.

Mötet är förvånansvärt litet. Cirka 200 republikaner viftar ivrigt med Romneyplakat. ”Believe in America” är hans slogan. Ur högtalarna dånar countrymusik. One nation under God, sjunger någon.

Bakom scenen står oljefaten staplade. De har samma färger som amerikanska flaggan – blått, djupt rött och vitt. Men en av arrangörerna förnekar att det är uttänkt. Jag tvivlar. Det är för snyggt.

I lokalen finns en afroamerikan. Han haffas snabbt av staben kring Romney och placeras på en bänk bakom scenen, där han garanterat syns i tv-kamerorna.

Penny Krist blir också placerad på vip-plats i kamerornas ögon. En milt blonderad, pensionerad medelklassamerikan. I sitt yrkesliv var hon avdelningschef på ett varuhus.

Varför Romney?

– He’s a good businessman. Han är en god affärsman som vet hur man driver ett företag. Landets ekonomi bör drivas utifrån god affärssed. Annars blir det som i Grekland.

Det dröjer en dryg timme innan huvudpersonen dyker upp. Men han presenteras inte innan han kliver in på scenen.

I stället är det kongressledamoten Paul Ryan (vars blotta namn framkallar rysningar hos alla fackligt aktiva amerikaner vi senare ska träffa) som ropas ut i högtalar­na. Han seglar in, och bakom honom kliver ytterligare en man in genom de tunga gummidraperierna. Jublet stiger, men Mitt Romney är så okarismatisk att jag inte riktigt hänger med i att det är hans lite blyga intagande av scenen som applåderas så entusiastiskt.

Han är klädd i välstrukna jeans, proper skjorta. Brunbränd och vältränad ler han som bara amerikaner kan le, hjärtligt med kritvita tänder.

När Paul Ryan värmt upp tar presidentkandidaten över. Han pratar mest om president Obama, om hur han kommer att slösa med statens pengar om han bara får chansen i fyra år till.

Under Barack Obamas tid i Vita huset har statsskulden fördubblats i USA på grund av satsningar för att minska effekterna av lågkonjunkturen. De politiska motståndarna är inte sena att utnyttja den politiken som skrämselpropaganda.

– Vill ni ha det som i Europa? varnar Mitt Romney gång på gång och vi européer hukar oss lite nervöst på de rangliga bruna plaststolarna.

Han tar upp Obamas idé om allmän sjukförsäkring:

– Det finns inget mer personligt än beslutet hur mycket pengar man vill lägga på sin vård. Men Obama tycker att staten ska bestämma hur människor ska vårdas när de är sjuka.

Varför är du här? frågar jag damen på stolen bredvid, Jane Tindal.

– Jag är rädd att Obama kommer att förvandla USA till en kommuniststat om han får ytterligare fyra år.

Tror du verkligen det?

– Ja, verkligen. Åtminstone en socialistisk stat.

Hon förklarar också varför det är så få afroamerikaner i lokalen.

– De flesta svarta lever på socialbidrag och därför är de demokrater. Jag har absolut inga fördomar mot afroamerikaner. Men så ser verkligheten ut.

Kevin Lampe, politisk konsult från Chicago och demokrat, reagerar när han hör svaren. Han tycker att det är bra att vi besöker Wisconsin.

– De flesta svenskar kommer ba­ra till New York och Washington och sedan undrar de hur dessa förnuftiga amerikaner kunde rösta fram George Bush till två mandatperioder i Vita huset.

I slutet av sitt tal berömmer Mitt Romney Wisconsins guvernör, Scott Walker, för hans ”tuffa beslut”. Det gillar publiken.

Scott Walker drev förra året igenom en lag som innebär att Wisconsins drygt 150 000 offentligt anställda i praktiken förlorade sin förhandlingsrätt.

Protester och demonstrationer hjälpte inte. Inte heller att Demokraternas ledare i Wisconsin, Peter Barca, överklagade och gjorde allt för att förhala och stoppa beslutet.

Demokraterna har sedan samlat namn och lyckats tidigarelägga guvernörsvalet i Wisconsin. Den 5 juni i år hoppas de att Scott Walker ska röstas bort. Men hittills leder han i opinionsmätningarna och nu varnar politiska analytiker för att guvernörsvalet i förlängningen kan drabba även Barack Obama – som vann i Wisconsin 2008.

– Det här kommer att sluta med att de offentliga facken dör. Tjänstemannafacken är snart borta, säger Peter Barca när vi träffar honom hemma i hans kök efter det repub­likanska valmötet.

– Det är numera förbjudet att förhandla fram löner över en viss nivå. Och medlemsavgifterna får inte dras på lönen. Det kommer att drabba fackförbunden hårt.

Servicefacket Service ­employees international union (SEIU) i Washington har 2,2 miljoner medlemmar och ökar trots allt fortfarande. Här organiseras bland andra säkerhetspersonal, vårdanställda, apotekspersonal. 750 000 medlemmar jobbar inom offentliga sektorn.

Rahna M Epting är politisk kampanjledare på förbundet. Hon berättar att insatsen för att stoppa Wisconsinprojektet är den största någonsin.

– Det har varit vår absolut främsta prioritering. Vi lade ner massor av miljoner på den kampanjen.

SEIU kampanjar genom att enga­gera sina medlemmar, som utbildas i kommunikation bland annat genom rollspel och sedan bussas till kongressen i Washington där de stämmer möte med kongressledamöterna. Eller träffar sina lokala politiker på hemmaplan.

Det kallas för member lobbying.

– Mycket effektivt, säger Rahna M Epting.

Men trots kampanjerna: Ingen sjukförsäkring är i sikte. Obamas löften om arbetsmarknadsreformer stoppades. Villkoren blir allt tuffare för USA:s fackföreningar.

– Attackerna mot facket har aldrig varit så hårda som nu, säger hon. Våra budskap till allmänheten måste vara extremt väl underbyggda. Vi verkar i en väldigt fientlig miljö numera.

Så hur tänker de, dessa republikaner som vill vägra facken möjlighet att förhandla?

I Chicago träffar vi Chris Rob­ling, jurist med en 25-årig karriär som politisk strateg och republikan. Han har varit i Sverige flera gånger, älskar Ingmar Bergman och har träffat Erland Josephson.

Han berättar om sina rötter. Farfar var fackligt aktiv och startade historiens första fackliga tidning i staten Illinois.

– Jag tror på fackliga rättigheter, förklarar Chris Robling.

Men han tycker inte om det amerikanska systemet med kollektiv anslutning till fackföreningar när väl avtal slutits mellan enskilda arbetsgivare och fack.

– Individens rätt är oerhört cent­ral för oss republikaner. Om människor ska ha en grundläggande rätt att gå med i ett fackförbund måste de också ha en grundläggan­de rätt att stå utanför.

Det handlar om lagen right to work – rätt att arbeta. Som egentligen handlar om rätten att stå utanför facket. Lagen har antagits av 23 stater i USA.

Det låter vettigt och harmlöst för en svensk. Men lagen har slagit undan benen på fackföreningarna.

23 av USA:s stater har så kallade right to work-lagar. Lagarna har blivit en konkurrensfördel stater emellan när de raggar företagsetableringar.

Demokrater och fackförbund hävdar att lagarna håller nere lönerna och ökar arbetslösheten.

Men Chris Robling rabblar siffror som visar motsatsen. Till exempel att sysselsättningen ökade med 3 procent i RTW-stater mellan 2000 och 2010, medan den gick ned med 5,5 procent i de stater som inte tagit lagen.

Att lagarna får till följd att det fackliga medlemskapet stadigt sjunker är det dock ingen diskussion om.

Under George Bushs sista presidentår utreddes en idé om att särskilt kontrollera fackligt aktivas ekonomi. Allt över en viss inkomst skulle redovisas separat.

AFL-CIO är USA:s största fackliga organisation och medlemmarna är bland andra varvsarbetare, sjömän och anställda i energibranscherna. Generalsekreteraren Dan Duncan är säker på att det kontrollförslaget bara var en mild västanfläkt jämfört med vad som komma skall.

– Om republikanerna vinner i år så kommer Bushtiden att framstå som den gamla goda tiden. Det skulle inte förvåna om republikanerna drev igenom ett förbud mot fackliga organisationer, säger Dan Duncan med ett stort varmt leende på organisationens kontor i Washington med utsikt mot Vita huset.

Till sist måste frågan ställas:

Hur och varför orkar ni fortsätta med fackligt arbete trots allt motstånd?

– Vi tror på det här. Ingen jobbar fackligt för att bli rik, det handlar om att sprida en tro på att alla människor – inte bara fackliga medlemmar – har lika värde. Jag är faktiskt en sorts predikant. Jämför mig med en präst.

Fakta

Det började på 1830-talet

Fackliga organisationer har funnits i USA sedan 1830-talet. De första tillät endast vita män som med­lem­mar. Knights of labor bildades 1869 och blev tillräckligt stor, 700 000 medlemmar, för att spela en roll. Organisationen krävde bland annat åttatimmarsdag och kämpade mot barnarbete. Så småningom fick Knights of labor ett rykte om att stå för kommunism och anarkism, och medlem­marna försvann allteftersom.

Barnarbete? Ja tack!

Republikanen Newt Gingrich, (som förlorade presidentkandidatskampen) har bland annat gjort sig känd för uttalanden om att lagar mot barn­arbete är ”stupid”, korkade. Han talade om barn i de fattigaste områdena: ”The kids would actually do work, they would have cash, they would have pride in the schools, they’d begin the process of rising.” (Bar­nen kunde jobba, de skulle ha kontanter, vara stolta i skolan och starta en utveckling till det bättre.)

USA har lagar mot arbete för barn under 14 år och de flesta stater har speciella skyddsregler för minderåriga i arbete upp till 16 år.

Ett jobb ger pengar, ett ger försäkring

Kort samtal med hotellets piccolo: Han har två jobb, ett mer välavlönat som servitör förutom ­hotell­jobbet. Anställningen som bell boy är viktig för där ingår sjukförsäkring, framförhandlad av facket.

Bilden av arbetaren är densamma

Ibland förenar likheterna mer än olikheterna skiljer oss åt. Den gigantiska mosaiktavlan i foajén till USA:s största fackliga organisation AFL påminner starkt om de vackra målningarna i receptionen till LO-borgen på Norra Bantorget.

Samlad förhandling långtifrån självklart

Hälften av USA:s 50 delstater ger offentliganställda rätt att bedri­va kollektiva förhandlingar. I 12 delstater är denna rätt begränsad till vissa grupper, som lärare och brandmän. I 13 delstater saknar offentliganställda rätt till kollek­tiv­förhandlingar. Bland dessa finns folkrika delstater som Texas, Virginia och North Carolina. Den fackliga organisationsgraden inom offentlig sektor är 36 procent, medan bara 7 procent av löntagarna i den privata sektorn är med i facket. Alla fackliga representanter vi träffar ber oss berätta om den höga svenska organisationsgraden.