Foto: Anders Wiklund Bild: Anders Wiklund

Fackföreningsrörelsen och folkbildningen har alltid varit tätt sammanlänkade. I år fyller skyddsombudet 100 år liksom ABF. Det finns all anledning att ännu mer stärka folkbildningen inom arbetarrörelsen, skriver Ulla Lindqvist och Karl-Petter Thorwaldsson.

En skogsarbetare i Halland omkommer när han kläms fast under ett träd. Vid ett kraftvärmeverk i Skåne avlider en anställd efter att ha fastnat mellan två containrar. I Västergötland avlider en anställd efter att ha fallit vid ett husbygge. Det är några av de allvarliga arbetsplatsolyckor som media berättat om bara under de senaste månaderna. Och de är inga undantag. Förra året dog 61 personer i arbetsolyckor i Sverige. Enligt Arbetsmiljöverkets och SCBs uppskattningar avlider dessutom ca 1 300 personer årligen av olika arbetsrelaterade sjukdomar.

Samtidigt har vi kommit långt i Sverige jämfört med många andra länder. Och utvecklingen har under de senaste årtiondena sakta men säkert gått åt rätt håll, även om mycket återstår att göra. Att medvetenheten och kunskapen om arbetsmiljöproblemen har ökat genom åren beror till stor del på medvetna utbildningsinsatser. I år firar Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, sitt hundraårsjubileum. Samtidigt är det hundra år sedan Sveriges löntagare fick en lagstadgad rätt att utse egna skyddsombud. Det är en händelse som ser ut som en tanke. För utan ett stort och starkt bildningsförbund som utbildar skyddsombud och andra förtroendevalda hade inte fackföreningsrörelsen haft den styrka den har idag. Inom ramen för projektet BAM, Bättre Arbetsmiljö, där både LO och ABF är engagerade, har till exempel en och en halv miljon svenskar utbildats i arbetsmiljöfrågor genom åren.

Arbetarrörelsens fackliga och politiska styrka har alltid byggts på bildning och lärande, det gäller såväl skyddsombud som andra förtroendevalda. Även om mycket har hänt under det sekel som gått så är samhällsproblemen stora även idag, inte minst i arbetslivet. Det är ett av många skäl att hålla fast vid samarbetet mellan fackföreningsrörelsen och folkbildningen. Folkbildningen kommer också i framtiden att vara ett viktigt verktyg i fackföreningsrörelsens organisations- och bildningsarbete, men under delvis andra förutsättningar och i olika former.

Den svenska folkbildningen står dock inför stora utmaningar. Anslaget till folkbildningen har urholkats med ungefär 20 procent sedan 90-talets början och den borgerliga regeringen har gjort klart att man inte kan räkna med något extra tillskott.

Vilken väg måste då folkbildningen välja för att kunna hålla fast vid sitt klassiska uppdrag men i en förändrad och föränderlig värld?

Svaret kan delas in i tre områden:

Vi behöver utveckla det humanistiska perspektivet. Människan är inte en produktionsfaktor. Folkbildningen ska stå för människans lust till det fria och frivilliga sökandet efter svar, nyfikenhet på det som finns omkring oss och en vilja att både förstå och förändra världen. Allas lika värde och rätt är grundläggande för folkbildningen.

Vi behöver utveckla samhällsperspektivet. I en tid då kommersialism och marknadsliberalism liksom främlingsfientlighet och rasism breder ut sig är behovet av folklig bildning och kunskap större än på länge. Både fackföreningsrörelsen och nya sociala rörelser behöver den miljö som folkbildningen kan erbjuda. I det fria och tillåtande samtalet måste det finnas det plats för olika åsikter och erfarenheter som kan brytas med varandra.

Sist men inte minst så behöver vi utveckla folkbildningens arbetsplatsperspektiv. Vi behöver rekrytera, engagera och utbilda fler medlemmar i de fackliga organisationerna, till exempel i LO:s och ABF:s gemensamma projekt En starkare facklig utbildning.  Det är speciellt viktigt för att skapa tryck i kraven på en bättre arbetsmiljö. En förändrad arbetsorganisation, med möjlighet till utbildning, är nödvändig för att minska stress- och belastningsskador. Då behövs en massiv folkbildningssatsning, såväl för skyddsombuden som för alla medlemmar.

Vi måste också arbeta vidare med folkbildningens roll i lokala lärcentra, utveckla användandet av ny teknik och bygga en verksamhet som kan nå fler människor på arbetsplatserna, inte minst ungdomar och utlandsfödda.

Så nu tar vi sats mot hundra nya år. Folkbildningens betydelse är fortsatt stor för hela arbetarrörelsens fortsatta utveckling, och kommer så att vara. Den ska få oss att diskutera de viktiga frågorna, formade utifrån ideologisk övertygelse och människors vardag. Endast på det sättet kan vi fortsätta att förändra samhället.

Ulla Lindqvist          
Vice ordförande LO

Karl-Petter Thorwaldsson
Ordförande ABF