I dag jublar många fransmän.

Landet fick ju sin första socialistiska president på 17 år i går när François Hollande besegrade den sittande presidenten Nicolas Sarkozy i presidentvalets andra omgång.

Men frågan är om förändringen kan bli så stor, åtminstone på den internationella arenan.

Det är ingen hemlighet att högerpresidenten Nicolas Sarkozy mest framstått som en lealös nickedocka åt Angela Merkel i diskussionerna om stabiliseringspakter och eurons framtid.

Frankrike står på ruinens brant och nationen ligger själv oroväckande när en ekonomisk nedgradering.

I det läget har Sarkozy fått finna sig i att le och se glad ut på foton från toppmöten, för att inför det egna folket ge illusionen av att Frankrike är med och bestämmer.

Och med den ekonomiska snara som Hollande nu får i arv runt sin nacke är oddsen inte de bästa.

Socialisten Hollande vill ha en tillväxtpakt vid sidan av den åtstramande budgetpakt som Tyskland konstruerat. Hans ambition är mycket vällovlig.

Men Tyskland är trots allt eurosamarbetets styrande ekonomi.

Tyskland anser sig inte behöva någon tillväxtpakt eftersom det i den inhemska debatten är liktydigt med att landet ska rädda andra krisande länder.

Angela Merkel söker i stället farbara vägar ur den tyska rollen som ”staten med penningpåsen”.

Det är tyvärr svårt att frammana bilden av att Hollande ska kunna övertyga henne om att en offensiv satsning på tillväxt i ett längre perspektiv skapar resurser för alla, likt den amerikanska Marshallhjälpen till det förödda Tyskland efter andra världskriget.

Och trots att presidenten har stor makt på den nationella arenan i Frankrike är det ändå bäst att vänta med en del av jublet till de kommande valen till nationalförsamlingen.

Först då vet vi om det blir maktskifte även där eller om högerpartiet UMP behåller majoritet.

Men om vänstern lyckas upprepa bedriften från gårdagens presidentval och skapar ett maktskifte även i nationalförsamlingen kan det börja hända saker i Frankrike – och kanske, med små små steg, även internationellt.