När jag jobbade på Metallarbetaren, som senare blev Dagens Arbete, på 1990-talet skrev jag artiklar om bristen på CNC-operatörer. För få utbildades. 20 år har gått och ingenting har hänt. Det råder fortfarande brist på CNC-operatörer.

Lars Flodin, som Arbetets reporter Mats Pejer intervjuar i veckans nummer, ville bli CNC-operatör, efter att ha varit arbetslös i nästan åtta år. (Åtta år utanför arbetsmarknaden – hur mår man då? Vänjer man sig?) Men Lars Flodin hade bara ett halvår kvar till den magiska fas 3-världen så arbetsförmedlingen sa nej till arbetsmarknadsutbildning.

Hur kommer det sig att det glappar så mellan människors behov och vilja till utbildning och näringslivets behov av vissa yrkesgrupper? Hur kan det vara så decennium efter decennium?

Historien om Lars Flodin utvecklar sig till rena amerikanska drömmen. Han fixade sig ett jobb själv – som landstingsråd. Just det kunde inte en stelbent arbetsförmedling sätta stopp för.

Och industrin gick miste om en lovande CNC-operatör.

Det brukar snackas mycket om bristen på reell arbetspraktik hos våra ledande politiker. Både Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt får utstå spe för sin ringa yrkeserfarenhet.

Jag tänker att den erfarenhet som Flodin har – åtta år som arbetslös (åtta år – herregud!) måste vara oerhört värdefull för en politiker. Han behöver inte fantisera om i hur folk utan pengar har det. Han vet.

Vendela Fredricson skriver på veckans kultursidor. Hon är inne på samma resonemang när hon önskar Fredrik Reinfeldt tre månader i följd på socialbidrag.

Hennes berättelse utgår från ett arbetspass bakom ratten på en buss som hon kör för sitt ofödda barn. Och som hon berättar. Läsningen utvecklas till en gryningsresa, bakom regniga bussrutor någonstans i svensk melankoli.

Bussförarjobbet ger Vendela Fredricson rätt till vettig nivå på föräldraförsäkringen. Under färden reflekterar hon över utförsäljningen av kommunal verksamhet, över flykten från facket och nivån på a-kasseavgifterna. Läs!