Att prognoser har betydelse blir sällan mer konkret än i Kommunsverige.

Arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) räknar med att kommunerna i år kommer att redovisa ett rekordstort överskott på närmare 15 miljarder kronor. För den minnes­gode kan detta framstå som en total scenförändring. I höstas signalerade flertalet kommuner neddragningar i verksamheten eller höjd kommunalskatt till följd av vikande skatteintäkter.

Bakom det nya rekordresultatet ligger omstöpningen av sjukförsäkringen, som gjort att de medel som fonderats (i Afa) för tilläggsförsäkringar kraftigt överstiger behoven. Dessa pengar, cirka åtta miljarder, planerar man nu att betala tillbaka till kommunerna. Ett slutligt beslut i frågan väntas till sommaren. Men några pengar till driften eller för att undvika annonserade neddragningar lär det inte bli, eftersom en eventuell utbetalning väntas först i december.

Det som utspelar sig är närmast en repris på rekordåret 2010, då kommunerna redovisade ett överskott på över 13 miljarder.

Superdystra prognoser om skatteunderlagets utveckling året innan hade dock fått kommunledningar att stampa på bromsen. Efter många om och men kom regeringen med förstärkta statsbidrag och skatteutfallet blev i slutändan väsentligt bättre än befarat. Men tillskotten kom för sent, nedskärningarna var redan var ett faktum. Sysselsättningen i kommunerna sjönk under rekordåret.

Kommunala företrädare hänvisade både 2009 och 2011 till det kommunala balanskravet som drivande bakom sparåtgärderna. Kravet innebär att varje kommun måste inrätta en budget för nästa kalenderår där intäkterna överstiger kostnaderna. Eftersom kommunernas budgetar är känsliga för svängningar i ekonomin – i krislägen sjunker skatteintäkterna medan utgifterna ökar – blir resultatet att det gasas i goda tider och bromsas i dåliga.

Efter finanskrisen fick regeringen upp ögonen för problemet, och en utredning tillsattes för att föreslå tänkbara åtgärder. Resultatet redovisades i höstas.

Tystnaden sedan dess föranleder misstanken att förändringstanken är på väg att begravas. En rad remissinstanser påpekade också att utredningsdirektiven uteslöt den mest naturliga förändringen, att låta utjämningen ske genom konjunkturanpassade statsbidrag som ökar i krislägen.

I stället skulle utredaren klura på varianter där kommunsektorn på egen hand – genom sparade medel – ska försöka parera ekonomins tvära kast. Klart är dock att en jämnare, och mer förutsägbar, intäktsutveckling skulle bädda för en mer stabil sysselsättning inom kommunerna.

Vilket kan vara nog så viktigt när behovet av äldrevård och skolplatser ökar.