Hösten 2010 var Lena och Sandra på ett omtumlande stormöte för anställda på klädkedjan Zara.
– Folk från andra butiker grät. Vi kände delvis igen oss. Utfrysning av dem som säger i från och pratet om hur en Zara-tjej ska vara som en nickedocka, säger de.
Det var då de bestämde sig.
–  Vi bildade fackklubb, säger de.

Det är mer än två år sedan. Klubben har förhandlat om det mesta. Lena ville först inte vara aktiv, tyckte det kändes för stort, men är nu vice ordförande.
– Jag har växt som människa. Vi möts också av respekt på ett helt annat sätt nu än förut.

Men de når inte alltid fram till de anställda. Många slutar.
– Vi försöker att få dem att vända sig till oss.  Vi är ju här för dem.

Ofta är det personer som jobbar extra de inte når.
– De vågar inte lite på någon. Men bara närvaron av en fackklubb påverkar ändå arbetsgivaren, säger Lena.

När vi träffas är det dags för ett nytt stormöte.  Uppdrag granskning har visat hur arbetsmiljön återigen brister på Zara (se bakgrund). Klubben, tillsammans med Stockholmsavdelningen, vill därför träffa alla anställda. Själva har de inte fått några signaler om att arbetsmiljön skulle vara som 2010.

Ett tiotal dyker upp. En del har hänt. Handels ska träffa Zaras ledning den 22:a maj, företagshälsovården ska undersöka arbetsmiljön och den nya vd:n har varit tydlig – jag tar det här på allvar.
– Vi vågar inte hoppas för mycket. Många chefer är bra medan de fortfarande är ”nya”. Sen förändras de, säger Sandra och Lena.