Födseln och döden förenar oss och dem

Michael Strunge och Paul Andersson. Två poeter från två olika tider, två olika länder. Åttiotal och femtiotal. Danmark och Sverige. Ändå finns det mycket där, emellan dem, som går samman. Är det dikterna som växer ur samma träd?

Jag har varit på Assistens kyrkogård på Nörrebro i Köpenhamn tre gånger utan att lyckas hitta Strunges grav. De flesta kända personernas viloplatser finns utmärkta på en tavla, men bokstaven S saknas helt. Man undrar lite.

Strunge föll ut ur sitt fönster på Webersgade i Köpenhamn, fem våningar upp. Till sin flickvän Cecilie Brask hade han skrivit ”Nu kan jeg flyve”. Så han hoppade? Tydligen verkar det inte finnas någon som riktigt vet.

Paul Andersson förkortade sitt liv med droger och alkohol i Paris och Rom. Tillsammans med Birgitta Stenberg ska han ha myntat begreppet ”knark”, för att kunna syssla med det i fred från polisen. Och i Rom höll han ibland till på soptipparna, under måsarna och solen.

Man kan ju föreställa sig att skrivandet hade fortsatt om inte Strunge tagit fönstervägen ut. I några texter talas det om ljuset som fiende, om våren som den deppigaste tiden. Det är ju olika för alla, men då får man sätta sig i in sammanhanget.

I Strunges innerstadslitteratur strilar neonet ned, skyltfönstren pulserar av ljus och teveapparaterna projicerar kommersialismens innanmäte på oss och städerna. Stackars fåglar, belysta vingar.

Det skiner in litet i drömmen; och litet av den läcker ut. Strunge går på en bro mellan verkligheter, det närmar sig den klassiska poetiken som så många har svårt att ta till sig idag, och dessutom gör sig lustiga över. Nå – somliga har det och andra inte; Åsa Nelvin hade det, och även hon dog ung. Eller, låt oss inte vara främlingar; hon dödade sig. I hennes Gattet förekommer en man som Nelvin inte verkar kunna nå fullt ut. Och, senare, är hon själv den utestängande. Dov på droger och mörk av mediciner i sitt höghus, i något Göteborgskt äckelljus.

En klar syn hade han, Strunge, men det hjälper föga i ett dimmigt Köpenhamn. Jag kan ibland undra vad som egentligen får poeterna att gå över gränsen, att rasera allt, tillintetgöra familjer och lämna folk utan. Det skulle vara lätt ja, men för den sakens skull gör man det inte. Det finns mycket som är lätt, som vi bäst låter bli. Möjligtvis att den litterära tyngden ökar i det självupplevda, i den akuta autenticiteten – när det är farligt, när man blir farlig för sig själv – är det då synapsiskt så att man inte har så stor lust att leva? Eller hade Strunge svårt att se sig förmögen att förändra livet, till det han ville leva?

Særlig velskabte drømme
ynder jeg at indtage.
I flydende form som vin
– eller under udførelse af besættelseplaner
udtænkt i klare nætter.

Besat af vilde ideer
optaent af håbet om framtid.
Besat af trang till besættelse,
lysten til att indtage
en særligt indtagande drøm
og beklæde den med revolutionens billeder
samlet i årevis
fragmenter og ord,
hentet i ellers uklare fantasier.

Jeg vill erobre kendskabet
til frembringelse av nye farver
til nytte som kendetegn
for de kommende by-, have- og kropspartier.
Jeg vil bemale byens forrevne vægge
med slagord for drømmens partisaner!
(Ur ”Revolte”, Vi folder drömmens faner ud, sid 48)

Men alltså, Paul Andersson och knarket. Det är svårare att saxa ur elegin, som nu kommer i en utgåva omfattande alla tre versioner den skrivits i. Det är gediget och det är ödmjukt, både gentemot Paul och läsaren. Elegi över en förlorad sommar är en störtflod av ljus i strömt och smutsigt guld, visionärt och spektralt bländande. Sverige på femtiotalet omsätts i ett nytt språk, eller är det svensk europeiska? Jag förstår om ni höjer ögonbrynen, men det är något som händer, vilket ni märker om ni läser elegin, när Paul Andersson bryter ut ur sin person och tar sig in i livet med texten:

Vi måste ständigt minnas vår del av ögonblickets mönster.
Vi tvingas att ta del av allt som gläds och plågas
av skäl som faller inom nuets ram. Jag är alla
och mitt inre är en karta där tidens alla skändligheter
märktes ut.
(sid 14, version III)

(…)
Den snäva kretsen av flykt från jaget och väg
tillbaka till mig själv igen är mina dagars fäste
och timmarna slår ut och bleknar anemiskt i min skugga,
ty ingen sol drar färg till dem ur dagens rot.
Jag dansar skugglik och mumlar meningslösa ord,
dold för världen av ett solrosstånd,
och ändå kan min röst bli del av den orkan
som skulle skölja tiden ren och spränga hungerns labyrint.
En gång för längesedan var jag en flykting under denna labyrint,
ett barn som naglades med böner vid sin rädsla.
Då var min natt ett genomsnitt av all förtvivlan.
Då var jag nyckeln till all befrielse
och jag kände tidens gåta som klor i mörkret.
Jag var en del av grunden till den förvillelse
som ständigt bränner nya sår. Min förnimmelse
har ständigt närts av strömmen under min förnekelse.
Med vindarna i nattens kronblad stiger bild på bild
ur ursprungstiden.
(sid 15, version III)

Den här världsomsorgen som Andersson utövar, besvärjelser i vit magi utförd som svart; för accentueringen av känslan, alltså ordets finger höjt – inte i predikan, men som insikt; spådom, och de-som-varits idé. Det finns ingen tröst, det har det aldrig gjort. Däremot finns det en födelse och en död och i detta är vi evigt trygga, inneboende som vi är i språk och förståelse. Som att det pratas om att vi vill förstå, och då får vi acceptera kunskapen vi får.

Och sen ändå berättar han kanske bara om sitt liv. Bara.

Just nu är Strunge och Andersson reflekterande avfartsskyltar på en motorväg i den poetiska natten; de skiner till då och då och endast en liten återspegling når oss. Men jag menar att de finns där, vi kan kanske se dem om vi vill, ta detta språk till oss, även om de talar olika och levde isär. Födseln och döden förenar oss och dem.

I Billedpistolen och Vi folder drømmens faner ud, liksom Elegi över en förlorad sommar ställs vi inför den innebrända drömmen och resterna av människan på morgonen efter den – det handlar om vår inre förstörelse i korrelation med den yttre: städer och sken ställs mot mörkrets innanmäte. Vi gömmer oss inte endast i hus, men också i oss själva.

David Stenbeck