Glöm bilden du har om den italienska familjen på restaurangen med barn i mängder som springer omkring bland borden.

Dels för att italienarna har allt mindre pengar att röra sig med och barnfamiljerna därför allt mer sällan går ut och äter. Men främst för att mamma, pappa och ett barn har blivit den största familjetypen här nere.

Nästan hälften av alla italienska barnfamiljer har ett enda barn. Familjerna med två kommer strax efter, och de som har tre eller fler barn är en liten minoritet, så liten att enbart en tiondel av familjerna hör dit.

Egentligen vill så många som åtta av tio italienare ha fler än ett barn. Men att få barn i Italien är ett ekonomiskt och praktiskt hinderlopp som alltså hälften bara orkar gå igenom en enda gång. Speciellt för kvinnorna är oftast barnafödandet början på ett liv fullt av stress.

Betald barnledighet med full lön får du i högst fyra månader, fem om du är offentligt anställd. Du kan vara hemma ett år utan lön, om du har en modern arbetsgivare som följer lagen, vill säga.

Sedan ska du hitta barnomsorg. På de flesta ställen är det svårt att få daghemsplats, och om du får det kan priset bli upp till 3 000 kronor i månaden för en vanlig arbetarfamilj.

Vid tre års ålder börjar förskolan som stänger senast halv fem, fast de flesta jobbar minst till klockan sex. När barnen sedan börjar lågstadiet vid sex års ålder slutar de ibland halv ett på dagen, och i de flesta mindre städer finns ingen fritidsverksamhet som tar vid när skolan slutar.

Så kostar barnen en hel del i Italien också. Äta i skolan kostar runt 50 kronor per dag, från elva år ska alla skolböcker betalas – och tandställningen på 30 000 kronor tar många ett lån för att betala. Barnbidragen är dessutom i stort sett obefintliga för en vanlig familj.

Men problemen handlar inte bara om pengar och barnomsorg.

Jämställdhet är för de flesta italienare, både kvinnor och män, fortfarande ett verklighetsfrämmande begrepp. Alltså är det kvinnorna som i de allra flesta fall handlar, städar, organiserar familjeveckan, tvättar, stryker, kör barnen hit och dit, tar hand om åldrande föräldrar och samtidigt sköter sitt jobb utanför hemmet.

En heltidsarbetande kompis som kom och hälsade på mig häromdagen konstaterade att hon inte vilat sig ordentligt sedan sonen föddes för nio år sedan. Inte underligt att hon och så många andra italienskor stoppar vid ett barn, det är snarare fantastiskt att de överhuvudtaget orkar med det.

Kristina Wallin