Kulturpolitik som inte utgår från en idé om hur vi ska leva tillsammans är värdelös, i ordets rätta bemärkelse. Den tror inte på nånting utan bara flyttar pengar som ständigt blir mindre värda.

Håkan Juholt var på gång, från hjärtat, och lyfte fram kulturen som politiskt meningsskapande. Men det var väl knappast därför han blev utmanövrerad. Det hade kunnat bli en fortsättning på vad som initierades på sjuttitalet, en kulturpolitik inriktad på delaktighet.

Alliansregeringen uppfattar kulturpolitiken som ett storsint stöd till en sektor som inte drar in några pengar och låter det mesta vara kvar. Det som fått ryka är de institutioner som haft som idé att skapa och upprätthålla en annan publik än den bildade medelklassen.

Men inget nytt tillkommer, och den offentligt finansierade kultur som finns kvar utarmas, därför att anslagen inte räknas upp i takt med de övriga kostnadsökningarna i samhället.

Dessutom har det genomförts en omfattande decentralisering av besluten, vars värsta konsekvens är en väldig variation på sakkunskap hos inköparna, i yttersta led byggd på de lokala makthavarnas syn på – eller brist på syn på – vad kulturen ska vara bra för.

Poängen med kompetenta central kulturmyndigheter, och med samarbetsorgan som Rikskonserter och En bok för alla, är ju också att de håller uppe den estetiska medvetenheten och debatten: När det stod i den gamla kulturpolitiken att den skulle ”motverka kommersialismens negativa verkningar” så får inte det uppfattas som att idén bara var att mobba McDonalds och Disney, utan försvaret avsåg konstens självständighet, vars grogrund är en kollektiv kunskap med så många som möjligt inblandade. En kritik som inte är köpråd utan en fri, pågående diskussion.

Under nyliberalismen har däremot kommersialismen blivit ett värde i sig, närmast en statsreligion i hela den rika världen. Och det är i det läget som kulturen har kommit att framstå som värdelös, som stödberoende, och som ett hot mot köpfesten. På flera plan: genom att stå som konkurrent till andra mer lukrativa affärsidéer, genom att uppfostra en kritisk attityd och inte minst genom att vilja rekrytera fler som vet vad de vill ha och inte bara låter sig matas.

Så den hemliga planen är att låta kulturen självdö och/eller sälja ut sig.

Oppositionen (utom Juholt då) gör inte mycket åt det här. Vänsterpartiets petning av Bengt Berg som kunnig kulturtalesman till förmån för en avdankad partiledare var en typisk signal om att detta inte är så viktigt.

Men det är det.

På ett seminarium jag besökte nyligen, arrangerat av Nätverket Gemensam välfärd, om utförsäljningen och företagsekonomiseringen av det offentliga, fick jag insikten att kulturpolitiken måste börja efterfråga annat än kultur för att bli meningsfull igen, och därmed givande.

Seminariet utgick från två yngre organisationsforskare, som kartlagt hur institutionerna förändrats i grunden av marknadsanpassningen. Jesper Mejling från KTH beskrev fragmentiseringen, med exempel som SJ:s uppstyckning på flera bolag vilka inte förmår få tågen att gå. Patrik Hall har gjort intervjuer med myndighetsanställda och skildrar hur en kombination av det sämsta inom management respektive biografi har blivit ett självbekräftande maskineri som ersatt politisk styrning. (Beskrivningen är lite hårdragen men boken är oerhört läsvärd för alla i offentlig tjänst, och för alla som utnyttjar det offentligas tjänster.)

Efter denna lägesbeskrivning fick två ärrade tjänstemän föreslå vad som kan göras för att återställa vad som gått förlorat. De hade raka svar. Göran Dahlgren föreslog konkreta lagändringar och lagtolkningar som skulle säkerställa att allas vårdbehov blev tillgodosedda (istället för rätten till fri offentligt finansierad vårdföretagsetablering). Och Skolverkets förre generaldirektör Per Thullberg förordade drastiska åtgärder därför att så många drabbas för livet av att utbildningen inte är likvärdig längre.

Översatt till kulturpolitik betyder det här att vi måste börja mäta hur många som blir nådda av kulturen, och kräva att dessa ska bli avsevärt många fler. Jag menar då inte bara besökssiffror och statistik, utan nya deltagare, inte bara de gamla vanliga.

Idag – exemplet är hämtat från Akalla i den borgerligt styrda huvudstaden – kan en biblioteksfilial i en förort läggas ner på grund av dåliga besökssiffror. Men om nyrekryteringen vore uppsatt som ett kravmål skulle sån statistik uppfordra till ökade insatser, extraanslag, efterforskningar av vad de som bor där behöver. Samtidigt skulle konstnärer, pedagoger och bildningsförbund få möjlighet att tjäna extra, riktiga pengar. Och det generella kulturella landskapet skulle berikas. För det är en annan aspekt av den här omprioriteringen. Ju fler som blir involverade och börjar ställa kunniga krav, desto mer påverkas även finkulturen i kreativ riktning, därför att kunskapsbasen blir bredare.

Förslaget är således att kulturpolitiken borde få dubbla uppdrag: Att se till att det som finns blir kvar och fungerar (och att det sätts upp som ett mål att utövarnas inkomster ska följa den allmänna kostnadsutvecklingen, genom ökade anslag och genom att statlig reglering underlättar olika möjligheter att ta betalt) men också att skapa fler inblandade, i synnerhet från samhällsklasser och geografiska miljöer där kulturen inte är självklar. Plus en rekommendation om att skapa bredare, bestående kontaktytor mellan den mest framstående internationella konsten (inom alla konstarter), de svenska utövarna och den nya publiken.

Uppräkning, utvidgning och internationellt nätverkande. En trafik mellan det allra bästa från hela världen och orter och samhällsgrupper som i stort sett är vita fläckar på kulturens världskarta.

Källor

Artikeln inspirerades – förutom av den generella bristen på kulturpolitiska tankar – av läsningen av den nya antologin Kultur på armlängds avstånd, redigerad av Anders Frenander och utgiven av Högskolan i Borås. Det är en genomgång av den statliga kulturpolitiken sån den hittills fungerat i olika länder, från ett inomorganisatoriskt perspektiv, tänkt som den är att användas i utbildningen av nya kulturbyråkrater, och ger god överblick inför nya tag i framtiden. De tankar jag ger uttryck för är mina egna, men jag vill tacka för impulsen och rekommendera boken.

Patrik Halls Managementbyråkrati (Liber förlag) är förmodligen den bok man ska läsa för att förstå vad som har gått på tok när den offentliga sektorn inte längre styrs av politiken utan av företagsekonomiska modeller. Han avslutar sin väldokumenterade undersökning med en önskan ”att vår tids beslutsfattare, organisationsskapare och standardiserare borde utsättas för den behandling som de i dagsläget utsätter underordnade nivåer för. Personligen undrar jag om detta inte är vägen bort från den överdrivna managementbyråkratin.”