I slutet av maj ska riksdagen fatta beslut om en grundlagsändring i EU.

Då bör man också ställa krav på att Sverige ska återfå de fackliga ­rättigheter som försvann med Lavaldomen.

När Sverige gick med i EU fick vi garantier för att våra normerande kollektivavtal skulle vara säkrade.

Så blev det inte. Lavaldomen sopade undan löftena och sedan dess har vi tvingats se hur gästande EU-företag kan lägga anbud på uppdrag utan att betala de löner som gäller i Sverige.

Företagen behöver bara hävda att de betalar i nivå med svenska kollektivavtal. Sedan är de fredade. Facken kan varken kontrollera avtalen eller blockera gästande företag som vägrar teckna svenska branschavtal.

Det bäddar för illojal konkurrens och lönedumpning, vilket vi också fått bekräftat i mängder av upphandlingar av byggnadsarbeten och privata tjänster.

Situationen är ohållbar. Mest i Sverige eftersom vår modell bygger på att vi ersatt lagstadgade minimilöner med normerande, rikstäckande kollektivavtal. Men också i övriga Europa har fackföreningsrörelsen ställt upprepade krav på förändring. Man ser hur Lavaldomen och dess efterföljare underminerar fackliga rättigheter, och i skuldkrisens kölvatten förvärras situationen ytterligare.

Utan verkliga garantier för fackliga rättigheter ökar risken för att även Sverige ska hamna i samma malström av försämringar och ökande klassklyftor.

Och den enda metoden att återvinna de rättigheterna är att EU upprepar och fördragsfäster de löften som gavs 1994.

Därför bör också Sverige sätta tryck på EU i samband med att riksdagen behandlar en ändring av EU:s grundlag, Lissabonfördraget, i slutet av maj. Förändringen gäller en liten men viktig fråga. En av de grundläggande principerna i EU-samarbetet är att man upprättar regler som alla ska följa – men att medlemsstaterna ändå ska klara sig själva. Man talar om en icke-biståndspakt. När nu de jättelika stödfonderna, EMS, ska säkra billiga lån till krisdrabbade medlemmar bryts den principen så tydligt att den tyska författningsdomstolen krävde en ändring i Lissabonfördraget. Biståndsfonden måste få ett tydligt stöd i EU:s grundlag.

Och när det gäller fördragsändringar ska besluten fattas i enighet.

Många EU-länder har använt sådana tillfällen för att få fördragsskyddade lösningar på sina hjärtefrågor. Vi borde ha gjort så redan vid inträdet 1994, men vi nöjde oss med flyktiga försäkringar. Vi borde ha upprepat kravet i samband med behandlingen av Lissabonfördraget 2007, under parollen ”Ge oss vad ni lovade”. Men då föll kraven på förhoppningen att EU skulle stärka de fackliga rättigheterna för hela unionen.

Av det blev ingenting. Tvärtom ser vi hur de fackliga rättigheterna försvagas. I den processen framstår den finanspolitiska pakten i sig som en motor där de drabbade ekonomierna snarare svälts till bristningsgränsen än hjälps på rätt köl. Här handlar det mer om att rädda de långivande bankerna än om att skapa en trovärdig krispolitik.

Därför är det heller inte särskilt problematiskt att förena ett godkännande av ändringen i EU-förordningen, med ett krav på att EU ska leva upp till löftena från 1994 via ett socialt protokoll.

Det kravet bör riksdagen ställa när fördragsändringen behandlas i slutet av maj.

Förmodligen är det Sveriges sista chans att kräva bindande garantier för vår arbetsmarknadsmodell. Den som tyst accepterar en ordning i ett årtionde kan knappast kräva en ändring vid nästa fördragsändring om fem–tio år.

Lars Lindgren
Förbundsordförande
Svenska Transportarbetareförbundet.

Hans Tilly
Förbundsordförande
Svenska Byggnadsarbetareförbundet

Jonas Wallin
Förbundsordförande
Elektrikerförbundet