Nya siffror visar att sysselsättningen just nu ökar mycket mer för kvinnor än för män.
Klang och jubel är dock svårt att frammana. Sysselsättningen bland kvinnor ligger inte högre i dag än den gjorde för 20 år sedan.
Sverige har till och med gått tillbaka i jämförelse med andra länder.
Det betyder att den gamla sentensen fortfarande gäller: Full sysselsättning är inte möjlig utan större jämställdhet.
För betänk detta: Kvinnor har fortfarande fem procentenheter lägre sysselsättning än män. Det motsvarar 150 000 personer.
Svensk ekonomi skulle alltså kunna tillgodogöra sig inkomster och produktion från 150 000 fler personer om kvinnor jobbade i samma utsträckning som män.
Den sysselsättningsrapport som LO nyligen lämnade till kongressen innehåller fler deprimerande siffror: Fler deltider, fler tillfälliga anställningar och fler praktikplatser gör att kvinnors arbetstid i snitt är sex timmar kortare i faktiskt arbetad tid. Här har ingenting hänt sedan år 2000.
En miljon anställda arbetade deltid år 2009. Av dessa var 77 procent kvinnor.
Över 50 procent av LO-kvinnorna jobbar deltid.
Men är detta inte kvinnornas eget val? Det är åtminstone ett motargument man brukar höra.
Sanningen är att bland deltidsarbetande uppger tre gånger fler kvinnor än män att de vill ha heltid utan att få gehör hos arbetsgivaren.
Här skönjs ett mönster som beror på bransch. På den svenska segregerade arbetsmarknaden har arbetet i betydligt högre grad organiserats efter heltidstjänstgöring som norm på mansdominerade arbetsplatser, än på kvinnodominerade.
Det har naturligtvis ingenting med arbetets art eller branschens beskaffenhet att göra. Det är ett resultat av oförmåga och/eller ovilja att skapa ett bättre organiserat arbete i de kvinnodominerade sektorerna.
Men visst finns det också positiva siffror: 1974 tog männen ut mindre än en procent av föräldradagarna, år 2010 hade siffran ökat till 23 procent.
Det är viktigt.
När allt fler män är hemma när barnen är små ger det inte bara mer tid för kvinnor att upprätthålla kontakten med sina arbeten. Det motverkar också det mått av diskriminering som ofta finns på arbetsplatser när det gäller anställning av unga män/unga kvinnor och deras karriärmöjligheter.
Sannolikt behövs en betydligt högre grad av jämställdhet kring barnaåren för att helt få bort dessa diskriminerande faktorer vid arbetsgivarens avvägningar vid anställningar, och helt är vi nog inte där förrän vi delar helt jämt på föräldradagarna, en utveckling som inte alls är omöjlig.
Men efter den första tiden med barn infinner sig åter dystra siffror.
Andelen heltidsarbetande kvinnor minskar kraftigt efter föräldraledigheten medan manliga arbetares arbetstid i stället ökar något.
Denna minskade arbetsinsats ger inte bara lägre inkomst på kort sikt för samhället och individen. På lång sikt förlorar kvinnor också i form av sämre löneutveckling och lägre pensioner.
Ett första grundkrav måste därför vara att alla som behöver barnomsorg under obekväm arbetstid också ska få det. Dagens situation är speciellt allvarlig för arbetarfamiljer där bara 60 procent av de heltidsarbetande klarar sig med de öppettider som förskolan har, mot närmare 90 procent bland tjänstemännen.
Ett naturligt led i arbetslinjen är att de människor som vill jobba också ska få göra det. Då är det ansvarslöst att tvinga folk att gå ned på deltid genom att inte tillhandahålla barnomsorg när det behövs.
Samma resonemang gäller i vår infekterade och kollapsande äldrevård. Den nedmontering av äldrevårdens kvalitet som vi sett under alliansregeringen leder till ytterligare avbräck hos den arbetande befolkningen när äldre i högre utsträckning tas omhand av sina släktingar, främst kvinnor.
Den människoovärdiga utveckling vi sett i privatiserade vårdhems kölvatten är därmed också ett hot mot full sysselsättning.
Bland europeiska länder låg vi en gång i tiden tätt efter Island när det gäller sysselsättningsgrad hos kvinnor. Nu har vi dessutom blivit passerade av Norge, Schweiz, Danmark och Nederländerna.
Så vart tog egentligen arbetslinjen vägen?
