På väg till jobbet vandrar jag oftast Drottninggatan upp från tunnelbanan. Bakom mig, i Drottninggatans andra ände, ligger riksdagen och regeringskvarteren.

Ofta möter jag riksdagsmän jag känner igen, på väg till sina jobb, eller någon politisk tjänsteman, en statssekreterare och då och då någon nuvarande eller tidigare minister.

Varje gång slås jag av det sympatiska i att de folkvalda trots en tilltagande råhet och ibland gigantiska ideologiska motsättningar ändå i så många fall väljer att vandra mitt i stan på väg till jobbet, bland alla övriga medborgare.

Det är en inställning som människor i många länder bara kan drömma om, även i de demokratiska länderna runt oss i Europa.

Jag tänker på denna öppenhet när dagens snackis om Margareta Winberg nu valsar runt i spalterna. Inte den Margareta Winberg som suttit i socialdemokratiska regeringar, utan den Margareta Winberg (67) från Sundbyberg som av misstag blev inbjuden på ministermiddag i sin namnes ställe under den stora miljökonferensen i Stockholm.

När miljöminister Lena Ek upptäckte förväxlingen stod hon ändå fast vid inbjudan och Margareta Winberg från Sundbyberg fick delta i middagen bland de övriga gästerna.

I hur många länder skulle något liknande kunna ske?

Öppenheten är värd att försvara. Den är en del av vår stat som en öppen demokrati och en del av det humanistiska tänkande som de flesta av våra folkvalda ändå omfattas av, trots en i många stycken hård attityd.

Tyvärr går det inte att bortse från riskerna. Den gamla ängslan för dåd utförda av galningar har blandats upp av en ängslan för dåd från extremister, låt vara i de flesta fall överdriven, men händelser under senare tid har visat att det ändå finns en reell risk.

Men så länge jag fortsätter möta de folkvalda på väg till sina jobb och så länge människor som Margareta Winberg från Sundbyberg kan få delta i en ministermiddag finns det ändå hopp för humanismen.