Jag sitter med kompisen Nisse på restaurang Picante i Stockholm över en öl och några tacos med smält ost och pratar om vad man skulle ha blivit om man inte blivit det man blev.

Vi klagar inte men leker ändå med tanken.

Jag ville bli trädgårdsmästare. Men mina föräldrar, arbetarklass, tyckte inte det var tillräckligt fint, säger Nisse.

Mordutredare, säger jag. Men jag hade aldrig kommit in på polishögskolan eftersom jag är tunn och närsynt.

De flesta gör inget medvetet val utan hamnar där de hamnar. Det blir som det blir, säger Nisse som är personalkonsult och som mött hur många som helst som inte trivs med sina jobb. Eller som fått sparken och tvingas byta.

Han berättar om en rektor han träffade som var så less på sitt jobb att han höll på att gå sönder. Han sa upp sig och för att ha någonting att göra började han köra buss.

Fyra år senare träffade Nisse honom igen. Han körde fortfarande buss.

Jag tjänar mindre men trivs. Och på rasterna spelar vi kort, sa han till Nisse.

Jag berättar för Nisse om min morbror. När han blev myndig köpte han hatt och knallade i väg till Metallen i Finspång och jobbade där tills han blev sjuk i 60-årsåldern och dog. Det enda vi visste om hans jobb var att han var ”riktare”. Mer var det inte att säga om det.

Drömde han om ett annat jobb när han satt därhemma vid radiogrammofonen och kedjerökte?

De som har gränslösa jobb, säger Nisse, drömmer ofta om ett avgränsat arbete där man går hem och lämnar jobbet när man är klar. Och de som har ett starkt avgränsat jobb, som står vid ett löpande band, drömmer om ett mer gränslöst arbete, drömmer om ett eget skrivbord, en egen arbetsplats.

Titta här, säger han och tar fram penna och anteckningsblock och ritar upp fyra rutor.

Arbetslivsinstitutet frågade närmare 2 000 fast anställda om hur de trivdes med sina jobb och sina arbetsplatser. Åtta procent sa att arbetsplatsen var ok men att de valt fel yrke. Nio procent tyckte om sitt yrke men vantrivdes på arbetsplatsen.

Och här, säger Nisse och skriver i en av rutorna, har du den riktiga mardrömmen. 20 procent som inte tycker om vare sig sitt yrke eller sin arbetsplats.

Det betyder, säger Nisse och knappar fram miniräknaren i mobiltelefonen, att 37 procent vantrivs på jobbet av den ena eller andra anledningen. Det blir 1,8 miljoner av Sveriges befolkning. Inlåsta med sin vantrivsel.

Men arbetsmarknaden är inget smörgåsbord där man kan välja och byta precis som man vill, säger jag.

Man kan om man vill. Det gäller att våga, säger Nisse.

Och det är klart att han säger så eftersom det är hans jobb som personalkonsult att säga så.

Många har låst in sig och trampar runt i ett jobb som de avskyr in i märgen därför att de knutit upp sig med lån, därför att de är rädda att förlora i status om de byter till någonting annat. Dom har klättrat på fel stege, säger Nisse.

Men en del vågar och hoppar, säger jag och berättar om en högt uppsatt statlig chef med 75 000 i månaden som sa upp sig en vacker dag och utbildade sig till tapetserare – som tjänar som en städare. Jag tror många i hennes omgivning blev avundsjuka.

Ska vi ta en öl till, säger Nisse.