Osvenskt jobb

Nilda Armella på väg med Stig Ljungström. Han öser superlativer över personalen. – Jag trivs jätte­bra med dem, säger han.

När Nilda Armella återvände till ­Argentina tänkte hon söka jobb i äldrevården. Då hade hon jobbat nio år i hemtjänsten i Stockholm.

Men hon tänkte om och började jobba med marknadsundersökningar i stället.

– Inte för lönen, utan på grund av villkoren för de gamla. I Sverige har vi hunnit längre med respekten för de gamla och deras rättigheter.

Nu är hon tillbaka. Sedan tio år jobbar hon på Högsätra äldreboende på Lidingö utanför Stockholm.
15 procent av Lidingös 44 000 invånare är utrikes födda – men av dem som jobbar i ­äldreomsorgen är det runt 60 procent. Mönstret är det samma i hela Storstockholm. Personal från hela världen ser till att de gamla i Stockholm får vård.

De utrikes födda blir allt fler och allt viktigare för vård och omsorg i hela Sverige, men i Stockholm är andelen mer än dubbelt så hög som i landet i övrigt. I Kommunals yrken kommer ungefär halva personalen från and­ra länder.

– För mig var de gamla en nyckel till den svenska kulturen. De har berättat om sådant som jag inte kände till. Jag visste inte att Sverige hade varit ett fattigt land förrän de gamla berättade om sin uppväxt, säger Nilda Armella.

Det fungerar omvänt också.

– Jag lär mig mer om världen på jobbet, säger undersköterskan Kattis Mattisson.

De gamla växte upp i ett samhälle med homogen befolkning. De kan vara mer tveksamma, men Nilda Armella tycker inte att fördomar är något större problem.

– I början kan de vara lite reserverade. De är lite rädda för det främmande. Det kan jag förstå. De håller distansen. Det gör jag också när jag möter främmande människor.

Hon är 48 år och kom till Sverige i de sena tonåren. En vän övertalade henne att börja i hemtjänsten. Det har hon aldrig ångrat. Det enda hon ångrar är att hon inte vidareutbildade sig från vårdbiträde till undersköterska när Lidingö kom med ett erbjudande för några år sedan.

– Om jag får chansen igen så tar jag den. Jag vill jättegärna vidareutbilda mig.

Hon har ofta sin egen mamma och pappa i tankarna. Hon vill bemöta de gamla med samma respekt och omtanke som om de vore hennes egna föräldrar.

– Man jobbar med hjärtat. Det krävs mycket empati. Och de gamla ger jättemycket. Man får belöningar hela tiden på jobbet.

Hon är medlem i Kommunal.

– För mig är det självklart. Mina föräldrar tvingades fly från Argentina därför att de var fackligt aktiva.

Hon jobbar heltid. Sin lön vill hon inte prata om, ”där är jag svensk”. Hon är gammal i gården. Hon har varit på samma avdelning sedan den öppnade för tio år sedan – precis som Elias Allendes, som kom till Sverige från Chile 1987.

Han trivs med jobbet, ”det är mycket värme och mycket glädje”, men är inte nöjd med lönen på 20 900 kronor. Och han är inte med i facket.

– Jag känner människor som inte fick någon hjälp trots att de var med i facket.

Hans privata liv illustrerar att utrikes födda inte är någon homogen grupp. Hans sambo kommer från Colombia, ett spansk­talande land i Sydamerika precis som Chile.

– Vi talar samma språk – men vi kommer från olika kulturer med olika mentalitet, säger han.