Infödda styr i LO- förbunden

Arbetet granskar. Få utlandsfödda når toppen i LO-förbunden. Bara sju procent av ledamöterna i förbundens styrelser är födda utanför Sveriges gränser.
– Det finns fortfarande en norm inom fackföreningsrörelsen och normen är en ­medelålders svensk man, säger Ulla Lindqvist, LO:s vice ordförande.

Av sammanlagt 153 ledamöter i LO-förbundens styrelser har tio personer invandrat till Sverige. Det motsvarar 7 procent – att jämföra med andelen utlandsfödda LO-medlemmar som uppgick till 16 procent år 2008.

– Det behöver verkligen bli fler med invandrarbakgrund i våra beslutande organ. Det är jätteviktigt om man ser till hur medlemsgruppen i förbunden ser ut, säger Ulla Lindqvist, som ansvarar för diskrimineringsfrågor inom LO.

Sex av LO:s fjorton förbund saknar helt utlandsfödda ledamöter i sina styrelser och inget förbund har mer än två invandrade ledamöter.

Om man tittar allra högst upp i toppen finns bara tre personer som är födda utanför Sverige i förbundens ledningar och verkställande utskott. Två av dem kommer från Finland och en från Tyskland. I huvudorganisationen LO:s styrelse och ledning finns enbart svenskfödda representanter.

En förklaring till att så få utlandsfödda når toppen är att gruppen är underrepresenterad redan när det gäller fackliga uppdrag på lokal nivå. En LO-undersökning från 2007 visar att bara 4 procent av kvinnorna som är födda utanför Norden hade fackliga uppdrag, att jämföra med 12 procent av LO-medlemmarna totalt.

Men hela 40 procent av de utomnordiska kvinnorna kunde tänka sig ett förtroendeuppdrag, vilket var den högsta siffran bland alla tillfrågade.

– Det gäller verkligen att ta vara på det här engagemanget. Valberedningarna har ett viktigt ansvar och måste få utbildning för att klara sina uppdrag. Jag tror också att vi behöver sätta upp tydliga mål på hur våra beslutande organ ska se ut för att spegla medlemskåren, säger Ulla Lindqvist.

En annan förklaring till den svenskfödda dominansen inom facket kan vara att utlandsfödda oftare har en lös anknytning till arbetsmarknaden. Det samma gäller ungdomar och kvinnor, som också är underrepresenterade i styrelserna, vilket Arbetet tidigare berättat om. Om man har många tillfälliga anställningar kanske man varken vill eller vågar engagera sig fackligt av rädsla för att inte få några nya uppdrag, enligt Ulla Lindqvist.

– Det är en förklaring, men det rättfärdigar inte att det ser ut som det gör. Även de med tillfälliga anställningar är med i facket och vi behöver verkligen ta till vara erfarenheterna även från dem som har det som otryggast på arbetsmarknaden.

Att fackföreningsrörelsens ledande församlingar ska spegla medlemskåren är självklart, säger hon.

–  Det är en demokratifråga att alla är representerade i beslutande organ. Sedan kanske man inte alltid har så annorlunda erfarenheter för att man är kvinna eller född i ett annat land, men det är ett tecken på att något inte stämmer när styrelserna blir för likriktade.

Arbetet, på den tiden LO-Tidningen, har kartlagt förbundens styrelser två gånger tidigare, år 2004 och 2008. Antalet utlandsfödda har legat på elva respektive tio. Men även om antalet varit oförändrat har andelen utlandsfödda ökat något i årets kartläggning eftersom både antalet förbund och det totala antalet styrelseledamöter i förbunden har minskat.