Klicka på bilden för att se den i större format

Tyngdpunkten förskjuts åt höger när facken tappar medlemmar. I Europa har utvecklingen lett till ökade konflikter mellan stater och fack, enligt en ny forskarrapport.

Johannes Lindvall är docent vid Lunds universitet och forskar om politiska proteströrelser i de rika industriländerna. I sin rapport, När facken försvagas, analyserar han utvecklingen i övriga Europa och de politiska konsekvenserna av ett fortsatt medlemsras för facken i Sverige.

– Det kommer troligen att leda till att tyngdpunkten i partipolitiken förskjuts åt höger, till ett mer konfliktfyllt förhållande mellan fack och stat och till växande motsättningar mellan insiders och outsiders på arbetsmarknaden, säger han.

Med insiders menas anställda med fasta jobb och trygga anställningsvillkor, och till outsiders räknas grupper med osäkra anställningar samt arbetslösa.

Sedan mitten av 1990-talet har den fackliga organisationsgraden bland svenska löntagare minskat med 15 procentenheter till runt 70 procent, vilket är den lägsta nivån på fyra decennier.

Anslutningsgraden har minskat kraftigast bland outsiders, det vill säga bland de grupper där den redan var låg. Allra störst har nedgången varit i privata tjänstesektorn som i handeln, på hotell och restauranger, även om det har skett en stabilisering under senare tid.

Om insiders fortsätter att även framöver vara organiserade i hög grad, medan andra grupper står utanför, kan det leda till att facken inte längre förmår att dämpa motsättningarna mellan de två gruppernas intressen, hävdar Johannes Lindvall.

– Den som har ett fast jobb och den som inte har det har olika intressen. Har du ett fast jobb är du mindre benägen att betala skatt till generösa trygghetssystem för arbetslösa. Däremot är du kanske mer angelägen om att försvara anställningsskyddet.

En fortsatt försvagning av facken kommer med stor sannolikhet också att leda till öppna konfrontationer mellan facken och staten. Politiska strejker mot sittande regeringar är alltså inte enbart ett sydeuropeiskt fenomen, enligt Johannes Lindvall. De förekommer även i länder som Belgien, Nederländerna och Österrike, som länge haft fredliga relationer på arbetsmarknaden. Sverige är ett av få undantag.

Under de senaste tre decennierna har politiska strejker varit vanligare i länder där organisationsgraden varit relativt hög, men inte så hög som i Sverige, Finland och Danmark.

– Sannolikheten för politiska strejker är störst i länder där organisationsgraden ligger omkring 35 till 40 procent, och den närmar sig noll när organisationsgraden är lägre än 10 och högre än 70 procent. Mönstret kan förklaras med att regeringarna oftare tar hänsyn till de fackliga kraven i länder där facken är starka nog att kunna fungera som långsiktiga partners.

I Sverige har både socialdemokratiska och borgerliga regeringar kunnat genomföra stora politiska reformer utan några hot om politiska strejker. Om organisationsgraden skulle sjunka till Europanivån kan vi se politiska konfrontationer även i Sverige. Men dit är det väldigt långt, tror Johannes Lindvall.

– I snitt ligger anslutningsgraden i Europa runt 30 procent. Jag har svårt att föreställa mig att vi inom överskådlig framtid skulle få så svaga fackföreningar i Sverige.

Däremot kan en svagare fackföreningsrörelse innebära att den politiska maktbalansen förskjuts åt höger.

– Det beror på att fackföreningsrörelsen har en unik förmåga att mobilisera väljare med låga inkomster och låg utbildning. Grupper som annars tenderar att ha många soffliggare.

Även anslutningsgraden bland outsiders är ganska hög i Sverige. Jämför man med andra länder har de svenska facken lyckats bra med att organisera arbetslösa och tillfälligt anställda.

– Visserligen är de i mindre utsträckning med i facket, men det är inte som i vissa andra länder där de helt försvinner. I Sverige har facket ändå inkluderat och haft ambitionen att organisera outsiders, säger Johannes Lindvall.