Löfven kramar näringslivet

Stefan Löfven, ledare för Socialdemokraterna.

Alliansen gör arbetslösheten till den enskildes problem. Men den beror varken på bristande arbets­vilja eller för höga löner, anser S-ledaren Stefan Löfven.

I årtionden var jobben Socialdemokraternas bästa gren. 2006 förlorade de valet på den. Väljarna trodde inte på Göran Persson när han sa att det snart skulle vända.

I stället vann Alliansen förtroendet, kanske för att dess lösning verkade så enkel. Sänk skatten för dem som arbetar och kläm åt dem som inte gör det, så säger ekonomisk teori att människor rör sig från den senare gruppen till den förra.

Den nya S-ledarens främsta uppgift är att vinna tillbaka jobbfrågan. Och kanske kommer han i rätt tid. Om regeringen har teorierna på sin sida anser Löfven att han nu har verkligheten på sin.

– De sa: Mät oss med två mått, sysselsättning och utanförskap. Efter X antal jobbskatteavdrag, försämringar i arbetslöshetsförsäkringen, i möjligheterna till studier för unga och andra har andelen sysselsatta knappt rört sig. Och utanförskapet är till och med värre i dag. Fler har försörjningsstöd.

Trots detta klena facit har regeringspartierna inget nytt att komma med, förutom sänkta löner för ungdomar. För de har gjort fel analys, enligt Stefan Löfven.

– De har koncentrerat sig på arbetsmarknadens utbudssida, alltså arbetskraften. Det är hela tiden något fel på den. Folk vill inte arbeta/har för höga löner/för bra villkor. … På så sätt privatiserar man problemen; säger att ”det är fel på dig”

Men folk vill jobba. I den mån problemet finns hos arbetskraften är det att den saknar rätt utbildning, hävdar Stefan Löfven.

– Enligt Svenskt Näringsliv kan sju av tio företag inte få tag på arbetskraft med rätt utbildning. Och 20 procent av företagen säger att de tackar nej till ordrar på grund av detta.

– Redan här har vi en potential för sysselsättning. För det är när företagen får ordrar som de börjar tänka på att anställa.

Som så ofta utgår Stefan Löfven från företagens behov. En bra förhandlare måste förstå sin motpart, och som ordförande för IF Metall har Stefan Löfven satt sig in i näringslivets förutsättningar med stor grundlighet. För honom är sysselsättning konkret: Jobb blir det när företagen får ”ordrar” (Löfvens pluralform), och rätt utbildad personal är alltså avgörande för att företagen ska kunna fylla orderböckerna.

– Därför satsar vi så mycket mer än regeringen på utbildning. Det handlar om hela utbildningspolitiken, från förskola till universitet. Vi ska ha en sammanhållen skola, och vi ska investera mer i lärarna.

Brister i utbildningssystemet är också det första Stefan Löfven nämner när han ska förklara varför Sverige har så hög ungdomsarbetslöshet, högre än exempelvis Danmark.

– Bevisligen har vi inte en tillräckligt bra skola, det får både den nuvarande och tidigare socialdemokratiska regeringar ta på sig. För många går ut grundskolan utan att vara behöriga till gymnasiet, och för många går ut gymnasiet utan fullständig utbildning.

– De som hoppar av skolan måste få chans att läsa in både grundskolan och gymnasiet, annars kommer de längre och längre från arbetsmarknaden. Och då duger inte ett- eller tvååriga gymnasieutbildningar, som (FP:s Jan) Björklund föreslår. För sådana elever kommer det inte att finnas några jobb.

För att industrin ska våga anställa ungdomar måste företagen också veta att de har rätt kunskaper, resonerar Stefan Löfven. Det förutsätter tätare kontakt mellan utbildning och arbetsliv. Även där är Danmark bättre.
Men de teknikcollege som har vuxit fram i Sverige med stöd från facken och arbetsgivarna inom industrin har varit en framgång.

– Näringslivet är med och utvecklar utbildningen, och vet vad de tjejer och killar som har gått den kan. Det är en modell som kan användas mer.

Stefan Löfven har ofta beskrivits som lugn, rentav temperamentsfri, men så här långt in i samtalet passerar engagemanget en punkt där han inte kan sitta still. I samma rum på Socialdemokraternas riksdagskansli lät sig Håkan Juholt intervjuas av Arbetet (då LO-Tidningen) med synbar njutning, tillbakalutad och glatt mumsande på frallor. Stefan Löfven flyttar rastlöst framåt i stolen tills han till slut sitter längst ut på stolskanten, lutar sig fram över bordet och talar intensivt när han beskriver hur näringspolitiken ska hjälpa fram nya svenska varor och tjänster.

Han börjar med forskningen. I Sverige är den för mycket ”push”, förklarar Löven: Universiteten forskar efter eget huvud och trycker sedan ut resultat som företagen har svårt att ta hand om. Medan exempelvis amerikansk forskning är mer av ”pull”: Näringslivet efterfrågar kunskap, påverkar forskningen, och kan därmed lättare ta till sig resultaten.

– Det handlar inte om tillämpad forskning i stället för grundforskning, betonar Stefan Löfven. Grundforskningen är viktig. Men näringslivet kan vara med och formulera problemen.

Ett andra led i den löfvenska näringspolitiken är att använda offentlig upphandling – totalt 500 till 600 miljarder kronor om året – så att den stöder utvecklingen av varor och tjänster i Sverige. Ett tredje är exportstöd, ett fjärde handlar om bättre stöd (bland annat med kapital) under den känsliga process då innovationer omvandlas till färdiga produkter.

Även om Stefan Löfvens idéer inte är färdiga i detalj är det tydligt att han vill se en närmare samverkan mellan politik och näringsliv än exempelvis Maud Olofsson (C). Han skulle inte ha ”lämnat fordonsindustrin i sticket” så som han anser att regeringen gjorde efter finanskraschen 2008. På frågan vad som skiljer en socialdemokratisk näringspolitik från en borgerlig blir svaret kort:

– Den senare finns inte. De är ointresserade av det här.

Socialdemokraterna ser alltså ut att ha fått en ordförande som månar mer om näringslivet än borgerliga politiker. Av en före detta fackordförande hade nog många väntat att det största engagemanget skulle ligga på arbetslivets frågor – de otrygga anställningarna, arbetsmiljön, stressen. Men förmodligen räknar S-ledaren med att han är mer trovärdig än de borgerliga i de frågorna även utan att tala om dem.

I Löfvens intresse för näringspolitik slår också en djupare facklig erfarenhet igenom: När jobben blir fler kommer bättre villkor för de anställda nästan på köpet, när de blir färre går försämrade villkor knappt att stoppa.

Allt är inte heller politikens ansvar. En S-regering kommer att stärka Arbetsmiljöverket, säger Stefan Löfven. Men:

– På arbetsmiljöområdet kommer det att hända riktigt bra saker först den dag parterna är överens. Politiken kan kanske bidra, till exempel med ekonomiska stimulanser för arbetsmiljöavtal som innehåller både förebyggande insatser och rehabilitering.

Också arbetets organisation och innehåll (som IF Metall försökt lyfta i projektet Det goda arbetet) är parternas sak. Stefan Löfven är ändå beredd att pröva om politiken kan bidra till ett annat perspektiv än den taylorism och betoning på snabba resultat som vuxit sig stark sedan 1990-talet.

– Långa aktieinnehav skulle kunna gynnas skattevägen. Vi har inget konkret förslag, men det är viktigt att titta på detta. Långsiktigt ägande är bra för både investeringar och anställda.

Som IF Metall-ordförande såg Löfven nya kärnreaktorer som en möjlighet. Som S-ledare säger han att kärnkraften ska avvecklas – det har partiet kongressbeslut på – men inte så att svensk industriproduktion riskeras.

Vad betyder det? Är det ett klart nej till att starta nya reaktorer?

– Det leder fel att börja i den änden, svarar Stefan Löfven, en aning trött på att ständigt få frågor om kärnkraften.

– Jag sätter mig inte i energiöverläggningar med de andra partierna om man börjar med hur ett energislag ska utformas. Först måste vi se på vilket energibehov vi har, inklusive hur mycket vi kan spara. Och vi måste se på nätkapaciteten. Sedan får vi diskutera alla energislag, hur mycket de kan bidra med.

Ändå finns en viss begränsning:

– Vi tänker inte som Folkpartiet, som kan tänka sig tio, tolv, fjorton reaktorer och så vidare, helt fritt. Så det är ingen utbyggnad på det sättet, det tänker vi oss inte.

Kanske är det återigen en facklig instinkt som styr: Den att inte skapa låsningar genom kategoriska uttalanden när slutresultatet så småningom ändå måste bli en kompromiss. Betydligt rakare svarar Stefan Löfven på frågan om varför han har 115 000 i månadslön när Håkan Juholt hade 144 000.

– Jag förhandlar inte min egen lön, men jag har sagt min uppfattning. Är man partiledare men inte statsminister, så ska man ha lägre lön än statsministern.

Det svaret låter också som en öppning för lönehöjning framöver.