Veckans CD: Fanny Kempe

Det kom en CD som ett gammeldags brev på posten. Avsändare: Fanny Kempe. Helt oväntat, senaste gången var så längesen som 1992. Så är också hennes sång och sånger: som från en annan tid. Nej, inte otidsenligt utan snarare evigt. Mest hennes egen akustiska gitarr som komp samt extratoner från Johan Norbergs dobro. Också tidigare har jag försökt sammanfatta Fanny Kempes sångpoesi. Inte så lätt. Hennes texter är inte undflyende men de söker sig fram för att hitta exakta ord. Innerst handlar det om det som är viktigast i livet: allas vårt behov av kärlek liksom allas vår svårighet att hantera saknaden. Hon sjunger med livet i varje ton och ord – ja, i varje bokstav och andetag – så ingen kan betvivla att erfarenheterna är hennes, samtidigt som de blir lyssnarens, våra gemensamma. Och vilken fröjd att höra en svensk sång- och vispoet som diktar och komponerar så väl att ord och toner följs åt som två kroppar. Så tätt intill.

Bengt Eriksson