Inte förrän Kevin Lampe, politisk konsult i Illionis, ger mig tydliga exempel inser jag att allt prat om smutskastning i årets amerikanska presidentvalskampanj faktiskt är sant.

– Vi har haft ”super-PAC” tidigare men det är först i år som de verkligen har blommat ut, säger han.

Super-PAC är de privata och aggressiva kampanjer som inte går via de båda partierna. Super-PAC kan därför agera fritt och snudd på helt utan insyn.

Summorna som investeras är enorma och dagen efter att en super-PAC har fullgjort sitt uppdrag kan den läggas ned och försvinna.

Och de agerar med desinformation.

– De går till exempel in med massiva insatser hos den färgade befolkningen för att sprida budskapet att det inte är någon mening att rösta, antingen för att politikerna inte bryr sig om dem eller att Obama redan är klar som segrare.

– Det här gör man naturligtvis för att få bort färgade från valurnorna, eftersom de röstar på Obama om de bara kommer dit.

I arbetarområden sprider super-PAC genom tv och lokaltidningar budskapet att presidentvalet är den 7 november, alltså en dag senare än det faktiskt är.

I en uppmärksammad artikel i New York Times nyligen skriver Jim Arkedis och Lindsay Mark Lewis på Progressive Policy Institute i Washington att super-PAC också har använts för att skapa tekniska sammanbrott på demokraternas telefonledningar och till att betala präster i de färgades kyrkor för att INTE tala om valet och därigenom strypa den politiska diskussionen.

Tillvägagångssättet har skapat ett begrepp, ”voter suppression”, att trycka bort röstande, och de flesta bedömer det som effektivt.

Anna Soellner, en av grundarna till institutet Center för American Progress, låter uppgiven när hon kommenterar super-PAC.

– Amerika styrs i dag av oligarker, affärsmän och cassinoägare, snarare än av politiker.

– Och man får inte glömma att vi därutöver har ett slags politisk klass. På den progressiva sidan måste vi därför satsa ännu mer på kompetenta tankesmedjor för att möta desinformationen.

En del fackliga organisationer har inför höstens val valt att skapa egna super-PAC. Obama är, trots en ganska otydlig profil när det gäller arbetsmarknaden, ändå ett skydd mot en ännu värre utveckling.

Den stora skillnaden mellan ”oligarkernas” och fackens super-PAC är storleken. De fackliga utgifterna för att låta medlemmar knacka dörr är – liksom övriga satsningar för att påverka opinionen – en bråkdel av de miljarder som läggs på republikanernas kampanjer.

Ändå är de viktiga. För även om de flesta fackföreningsmänniskor jag pratar med här i USA är ganska säkra på att Obama trots allt ändå vinner så märks en stark oro för vad som kan hända om han inte gör det.

Eller som Dan Duncan, ordförande i Sjöfolksanställdas division inom amerikanska LO (AFL-CIO), säger:

– Om Obama förlorar så kommer kampanjer mot fackföreningar att starta omedelbart.

– De grupper som attackerar facken är väldigt starka just nu. De som kallar sig RTW, Right To Work, kommer att få fritt spelrum och det kommer att bli värre än vi någonsin upplevt.

– Alla progressiva människor verkar så säkra på att Obama vinner igen, men tyvärr, jag vågar inte vara lika säker. Vi får hoppas det men jag kan inte vara säker. Och om han inte vinner har vi mycket, mycket hårda dagar framför oss.