– Ägaren till den här restaurangen som vi sitter på sparkade alla fackligt anslutna kypare på en av sina andra restauranger. Det är ett av de mål vi driver just nu, säger arbetsrättsadvokaten Tom Geoghegan.

– Förlåt! Jag glömde det! Vi skulle valt något annat ställe!

Kitty Kurth, radikal politisk lobbyist här i Chicago är uppriktigt ledsen över sitt val av restaurang för vårt möte, men Tom Geoghegan är luttrad.

Den verklighet han möter lever sitt eget liv, oftast långt från de stora rubrikerna, och han har upplevt värre motgångar än att välja fel restaurang.

– I realiteten kan vilken arbetsgivare som helst avskeda vilken fackföreningsansluten som helst utan att besväras av några svårare följder. Och det trots att det egentligen är olagligt, säger han.

Hans erfarenhet är entydig. Efter att någon fackligt aktiv sagts upp tar det i första vändan omkring sex månader för att lägre instans att avgöra om målet kan drivas vidare.

Därefter finns många rättsliga instanser som arbetsgivaren kan överklaga till om den avskedade får rätt.

Normalt tar det mellan fyra och fem år för en uppsägning att på det här sättet valsa igenom hela rättsmaskineriet.

Och även om det slutliga utslaget blir att uppsägningen var ogiltig blir följden bara att personen måste återfå sin anställning.

Ingen lön behöver betalas ut för de år som gått.

Inte ett öre behöver arbetsgivaren heller betala i rättegångskostnader. Facket får stå för hela sin egen advokatkostnad.

Och om rätten anser att arbetsgivaren måste återanställa den som sagts upp är det bara att säga upp samma person igen dagen efter. Så tar hela kalaset fyra-fem år till.

– Det är helt enkelt ingen framkomlig väg.

Runt om oss på den stationslika restaurangen hänger tuschteckningar på de många någorlunda kända personer som varit gäster här, främst inom filmvärlden, författare eller konstnärer.

Vid väggen närmast dörren är metallplaketter fästade med namnen på viktiga journalister och skribenter.

Att restaurangens nuvarande ägare agerar mot facket vet troligen inte många av dem ens om, och med en klarsyn som måste vara smärtsam beskriver Tom Geoghegan ett samhälle där arbetsmarknadspolitiken förblivit outvecklad och på flera områden även gradvis försämrats.

Valet av Barack Obama gav inte givit vad facket hoppades.

– Carter ändrade en del, Clinton pratade om att han skulle förändra, men Obama har inte ens försökt.

– Det är tydligt att Obama har koncentrerat sig på att försöka driva igenom sin omhuldade sjukvårdsreform, och det har varit tillräckligt svårt.

Just nu arbetar Tom Geoghegan främst med lärarfackets medlemmar.

I Illinois liksom i Sverige har det på senare år svept en vind av privatisering över skolorna. Och i takt med att skolorna privatiserats har alla fackligt anslutna lärare ofta sagts upp med omedelbar verkan när den nya ägaren tillträtt.

Varför fortsätter han då?

– Alla arbetsgivare är inte lika hemska. Dessutom pågår hela tiden förhandlingar parallellt med rättsfallen. Ibland kan det vara en framkomlig väg.

– Men i grunden måste det naturligtvis till en ordentlig förändring. Jag hoppas vi kan få fackligt medlemskap lika skyddat i lag som andra diskrimineringsärenden. Det vill säga att man inte får diskriminera någon på grund av kön, ras eller sexuell läggning, säger Tom Geoghegan.

Om någon sägs upp av dessa skäl kan arbetsgivaren tvingas betala miljonskadestånd. Men fackligt anslutna bedöms utifrån andra regler.

Finns det då något område där det går framåt?

Jo, på ett område ökar den fackliga anslutningen kraftigt.

Det är hos sjuksköterskefacken. De är arga och de är militanta, enligt Tom Geoghegan.

– Du kan inte ana hur usel amerikansk sjukvård är i dag. Du kan inte ana hur patienter bemöts när de slängs ut då försäkringen upphör för en dödssjuk människa eller då någon över huvud taget inte har en sjukförsäkring.

Att Obamas sjukvårdsreform behövs är uppenbart, men det räcker inte för sköterskorna.

– De ser hela sin yrkesstolthet gå förlorad. Och de ser hur patienterna behandlas och dör. De är smarta, de är utbildade och de går med i facket.

Tom Geoghegan har länge insett situationens allvar för facken i USA, och han har flera gånger ställt sig frågan hur människor ändå väljer att vara med i facket när facket ligger platt på rygg. Men han ser också fackets tydliga koppling till politiken.

Den senaste av hans fem böcker, ”Were you born on the wrong continent?”, är en jämförelse mellan Europa och USA.

– Fast egentligen ville jag skildra fördelen med ett socialt demokratiskt politiskt styre. Här i USA pratar vi nu om de en procent rika och de 99 procenten övriga.

Men, säger Tom Geoghegan, och låter för första gången som om han också pratade om den diskussion om medelklassen som pågår även i Sverige.

– Jag ville skriva om varför en progressiv politik är bättre inte bara för det stora folkliga lagren utan också för de 20 procent rikaste.