Med inledningen ”Vilse i pannkakan?” har Björn Wellhagen, Sveriges Byggindustrier, författat en ilsken replik på min analys i förrförra veckans Arbetet. Han finner min beskrivning av byggmarknaden ”svartvit”, ”oinitierad” och ”schabloniserad”. Han hävdar att hans organisation är för ”en bättre fungerande bostadsmarknad” och att vägen dit går via marknadshyror, ”effektivisering av plan- och bygglovsprocessen och infrastrukturinvesteringar på en långsiktigt hållbar nivå”, men inte subventioner, som enligt honom lägger kostnaderna på konsumenternas ryggar via skattsedeln.

Att den svenska plan- och bygglovsprocessen behöver göras om är Wellhagen och undertecknad eniga om. Den som har följt Arbetets, och tidigare LO-Tidningens, bevakning vet att behovet av både offentliga och privata investeringar i infra­struktur är något som vi återkommit till i spalterna.

Dessa åtgärder räcker dock knappast för att komma till rätta med den bostadsbrist som råder i Sverige. Wellhagen talar mot bättre vetande när han utesluter kraftiga subventioner som ett medel för att åtgärda bristen.

Boverket kom nyligen med en analys av bostadsbyggandet i Norden. Verket skriver: ”Det senaste decenniet har det i Finland och Norge påbörjats dubbelt så många bostäder per tusen invånare som i Sverige, medan Danmark byggt 60 procent fler”. I rapporten lyfts också skillnaderna i bostadspolitik: ” Danska, finska respektive norska staten har olika syn på vilket sätt och med vilka medel som bostadspolitiken ska styra nyproduktionen av bostäder. Gemensamt för dessa länders bostadspolitik är emellertid att det offentliga, via olika institutioner, ska ha en aktiv roll … För Sveriges del kan det konstateras att staten under perioden har lämnat de mer generella stödformerna för nybyggnad och i stället satsat på subvention av utbyggnad av två former av äldrestöd: särskilda boendeformer och trygghetsbostäder.”

Vidare insinuerar Wellhagen att jag skulle vara emot marknadsekonomin. Men han har alldeles rätt i att: ”tillsammans med demokrati har marknadsekonomi visat sig vara det bästa receptet för utveckling och tillväxt ett land kan ha, om än inte perfekt”.

Problemet är i stället bristen på konkurrens, och det är just det som min beskrivning av byggmarknaden som oligopol tar sikte på. Den bristen är något som statliga Konkurrensverket påtalat flera gånger.

På verket hemsida står det att läsa: ”Bygg- och anläggningsbranschen kännetecknas av många problem och svag konkurrens. Branschen domineras av ett fåtal stora företag och det är svårt för nya företag att ta sig in på marknaden.” Den som vill fördjupa sig i dessa problem hänvisas till verkets hemsida.

Sveriges Byggindustrier är förtjusta i att tala om det höga antalet medlemsföretag, men faktum är att marknaden i stor utsträckning domineras av fyra stora företag, eller ”storbolag” : NCC, PEAB, Skanska och JM. Så problemet är inte marknadsekonomin, utan avsaknaden av en fungerande byggmarknad.