Klicka på bilden för att se den i större format.

Under industriavtalets 14 år har lönerna utvecklats påfallande lika mellan olika sektorer. Löneskillnader har cementerats, som TCO:s chefekonom uttrycker det.

I den pågående avtalsrörelsen har relativa löneförändringar blivit den springande punkten. Arbetsgivarsidan håller stenhårt på att inga avtal får innehålla högre löneökningar än industrins lönenorm, medan LO-sidan framhärdar i att det måste finnas möjlighet att teckna överenskommelser på and­ra nivåer.

Arbetet har kartlagt de relativa löneförändringarna mellan sektorer och grupper på arbetsmarknaden sedan industriavtalet undertecknades 1997.

Sammanställningen visar små skillnader mellan olika delar i ekonomin. Med ett undantag hamnar de samlade löneökningarna inom ett spann på fem procentenheter. Undantaget är anställda inom landstingen – som har haft en allmänt bättre löneutveckling.

– De små relativa löneförändringarna är ett tecken på en effektiv arbetsmarknad. Om lönerna i en bransch ständigt avvek neråt skulle ingen vilja jobba där. Så det är vanligt att ökningstakten på sikt är lika över alla branscher, säger Juhana Vartiainen, forskningschef på statliga Konjunkturinstitutet.

Han hävdar att branscher som inte förmår möta den allmänna löneökningstakten försvinner. Enligt Juhana Vartiainen finns det dock ett visst utrymme för relativa löneförändringar under industrinormen, eftersom den lönenivå som industriparterna når centralt lämnar utrymme för lokala förhandlingar.

TCO:s chefekonom Göran Zettergren beskriver i stället bristen på relativa löneförändringar som arbetsmarknadens akilleshäl.

– Det nuvarande systemet är det bästa vi har haft på svensk arbetsmarknad, men det gör det väldigt svårt att ändra relativlönerna. Enligt den nu gällande normen krävs det enighet på arbetsmarknaden om att en viss grupp behöver högre löner för att det ska slippa igenom, säger han.

Han anser att det finns en risk att lönestrukturen som fanns när avtalet skrevs under cementeras.

Arbetets kartläggning visar samtidigt att det inom vissa enskilda sektorer i näringslivet har skett relativa förändringar mellan olika löntagargrupper.

Bakom industrins genomsnittliga löneutveckling ligger väldigt olika ökningstakter för arbetare och tjänstemän. Medan industriarbetarna har sett sina löner stiga med 53 procent, har tjänstemännen i industrin fått lönehöjningar på hela 71 procent.

Precis som i industrin är byggsektorn ett område där arbetare (på samma sätt som tjänstemännen) ofta får en del av sina lönehöjningar i lokala förhandlingar. Men byggnadsarbetarna har i större utsträckning hållit jämna steg med tjänstemännen i sin bransch.

Detta gäller även för handeln samt hotell- och restaurangbranschen. Inom dessa sektorer får arbetare dock sällan ut mer än de centrala avtalen.

Stefan Carlén är förbundsekonom på Handels. Enligt honom är det missvisande att påstå att industrins löner historiskt har satt märket på den svenska arbetsmarknaden, i stället är det LO-samordningen som har varit normerande.

– Om procentsatserna i industrins första avtal skulle ha skrivits in på alla andra områden, då hade det inte funnits något utrymme alls för förskjutningar. Men så har det inte sett ut. Kvinnodominerade och lågavlönade områden har tagit ut mer, vilket har gett en löneutjämning, säger Stefan Carlén.

Han betonar att områden där inga löneökningar ges utöver de centrala avtalen riskerar att släpa efter. Detta om inte hela löneutrymmet – alltså mer än i industrins centrala uppgörelse – kan tas ut centralt.