Medlingsinstitutet (MI) har två uppdrag på jämställdhetsområdet:

1. Analysera löneutvecklingen ur ett jämställdhetsperspektiv.

2. Uppmärksamma parterna på vikten av att förbundsavtalen konstrueras så att de främjar de lokala parternas arbete med jämställda löner. MI:s övergripande uppdrag ligger på ett annat plan. Det är att bevaka samhällets intresse i lönebildningen. Den får inte leda till inflation, förlorad konkurrenskraft och ökad arbetslöshet. MI ska verka för en väl fungerande lönebildning genom att bland annat tillvarata och upprätthålla den samsyn som finns om industrins lönenormerande roll. Det innebär att MI:s medlare inte medverkar till avtal på andra nivåer. Men de allra flesta avtalen sluts utan medlare. Under de två stora avtalsrörelserna 2007 och 2010 träffades sammanlagt cirka 900 avtal. Medlare tillsattes i 57 förhandlingar och i knappt hälften av dessa rörde tvisten löneökningarnas storlek.

Det har framförts att MI:s uppdrag att slå vakt om ”industrinormen” förhindrar en utjämning av lönerna mellan kvinnodominerade yrken i kommuner/landsting och likvärdiga mansdominerade yrken i privat sektor.

Oavsett hur orättvisa skillnaderna än kan anses vara, är möjligheten begränsad att lyfta stora grupper vid samma tillfälle. Att ändra lönerelationerna på nationell nivå är ett komplicerat och långsiktigt arbete. Det kan diskuteras om staten genom MI ska ha en aktiv roll i fördelningsfrågan, något som hittills varit förbehållet arbetsmarknadens parter att sköta utan statlig inblandning.

En utjämning förutsätter att lönerna ökar mer i kommuner/landsting än i privat sektor. Samtidigt måste lönerna tillåtas att öka där. Det saknas skäl för fackförbunden i privat sektor – där det finns stora grupper av lågavlönade kvinnor – att avstå från tillgängligt löneutrymme. Som bekant existerar inte något system för att flytta löneutrymme från en sektor till en annan.

En höjning av kvinnolönerna hos kommuner/landsting kräver att arbetsgivarens betalningsförmåga stärks. Skattebasen måste växa, vilket den gör om lönerna ökar i privat sektor. Men det räcker inte. Det fordras även övergripande politiska åtgärder så att sysselsättningen ökar, arbetslösheten minskar och sjuktalen sjunker. Lyckas det, minskar på samma gång utgifterna för kommuner och landsting.

Ska det nya utrymmet utnyttjas till löneökningar förutsätter det ett sektorsövergripande samförstånd mellan arbetsmarknadens parter om att åtgärderna är nödvändiga. Dessutom måste de fackliga organisationerna inom privat sektor avstå från att kräva kompensation när lönegapet mellan privat och offentlig sektor minskar. Att få dessa förutsättningar på plats är ingen enkel sak. Inte blir det enklare om staten också ska lägga sig i och ha synpunkter på vilka grupper som ska prioriteras.

Kurt Eriksson
Jurist, Medlingsinstitutet