Åtta procent är inte alls okej
Det sägs att envishet fördummar. Det är när all positiv kraft från en stark vilja har lamslagits av oförmågan att tänka nytt.
Men läget på arbetsmarknaden är nu så katastrofalt att heliga kor måste slaktas.
Arbetslösheten passerade just 8-procentsstrecket.
Ungdomsarbetslösheten är snart 25 procent.
Då säger det sig själv att det måste till ett ordentligt omtag i arbetsmarknadspolitiken.
Vi kan inte hur länge som helst peka på bankrutta länder som Grekland och Spanien och säga att ”vi har i alla fall något lägre arbetslöshet än där”.
Länder vi ska jämföra oss med, speciellt när regeringen ständigt framhäver Sveriges unika ställning och goda ekonomi, är länder som Nederländerna, Tyskland och Österrike, stabila länder som likt Sverige klarat sig hyfsat bra i en turbulent omvärld.
Nederländerna har i dag 4,9 procents arbetslöshet, Tyskland har 5,7 och Österrike 4,2.
Sverige ska inte ens behöva komma upp i deras siffror.
Men som sagt, vi skriver nu 8,0 procent total arbetslöshet och 25 procent bland ungdomar, och siffran är inte ens i närheten av att sjunka.
Det är här den fördummande envisheten kommer in. När reformer på arbetsmarknaden misslyckas måste politiken ändras.
Då snart var tionde person i arbetskraften står utan jobb går det inte att fortsätta hävda att teorin är rätt och verkligheten fel. Något måste göras.
Men en ny kurs i arbetsmarknadspolitiken kan inte vänta till efter valet 2014.
En ny kurs måste in nu, medan vi har en borgerlig regering.
Två jobbreformer är alliansen och oppositionen redan överens om, åtminstone i teorin, och det är utbildning och satsningar på infrastruktur.
När det gäller infrastrukturen fanns ett underskott i satsningarna redan före alliansens tid.
Men i stället för att ständigt upprepa att allt är förrförra regeringens fel borde alliansen ta över den insikt som stora delar av oppositionen faktiskt har i dag. Det vill säga att investeringar i infrastruktur är så viktiga att de till och med kan betalas med lån från framtiden.
Dagens politik är lika destruktiv som om en husägare, vars tak blåser av under en storm, skulle säga nej till omedelbar reparation eftersom ett lån kostar pengar.
Resultatet blir att huset förstörs av regn och snö till betydligt högre värden än kostnaderna för ett lån.
Övriga jobbsatsningar är dock de verkliga sorgebarnen.
Att sänka a-kassan för att tvinga ut folk i arbete har varit fullständigt misslyckat. Fler arbeten måste skapas i stället för att ge de arbetslösa mindre att leva på.
Lika resultatlöst har det varit att sänka lönerna, eller rättare sagt att sänka kostnaderna för arbetsgivaren att anställa.
I teorin låter detta rätt. Om arbetsgivaren kan få ned priset på arbetskraft, antingen genom att slippa betala arbetsgivaravgift eller genom att lönerna pressas ned, så borde ju fler kunna anställas.
Men det bygger på att det finns en obegränsad efterfrågan på företagets produkter. Om en skofabrikör kan anställa billig personal för att producera fler skor så måste folk också vilja köpa fler skor.
Om folk inte vill köpa fler skor blir resultatet endast att skofabrikören tackar för att det blir billigare att anställa, men naturligtvis börjar hen inte producera skor som inte går att sälja.
För att försöka tvinga upp efterfrågan, så att folk verkligen handlar när företagarna kan anställa billig arbetskraft, så har regeringen öst ut subventioner som har sänkt priset på varor och tjänster från dessa företag.
Staten har skjutit till miljardtals kronor för rut- och rot-avdrag, och sänkt krogmomsen, och sänkt arbetsgivaravgiften för McDonalds hamburgare och tänkt att nu måste väl folk ändå handla, så billigt som det blivit.
Och det har naturligtvis givit effekt. Folk köper mer rut- och rot-tjänster och de slänger säkert i sig en och annan extra hamburgare bara för att det är så billigt.
Men varifrån kommer alla miljarder som regeringen skjuter till för att pressa ned priserna?
Eftersom det varken faller manna eller pengar från himlen måste Anders Borg ta pengar någon annanstans ifrån. Till exempel genom att skära ned i offentlig sektor.
Det innebär att folk blir arbetslösa i offentlig sektor.
En del pengar skjuts också till när folk väljer att köpa billiga rut-tjänster i stället för att till exempel klippa sig.
Fler frisörer blir därmed arbetslösa.
Färre undersköterskor och fler McDonaldsanställda blir alltså Borgs facit.
Kanske är det meningen att de undersköterskor som blir arbetslösa ska sitta på McDonalds när de fyller i sina platsansökningar.
Men, nej visst, a-kassan har ju slagits i botten så de har nog inte råd.
Så vad har vi nu?
8,0 procents arbetslöshet i Sverige.
25 procent bland ungdomar.
Två vunna val med en arbetsmarknadspolitik som sägs skapa jobb men aldrig gör det är visserligen en bedrift.
Men för att klara även ett tredje val måste nog en del jobb börja skapas också i verkligheten.