Foto: Zsolt Szigetvary / Scanpix

Det bilfria samhället är det långsamma samhället. Ändå, eller kanske just därför, finns det bara ett fåtal sådana platser runt om i världen. Ofta handlar det om öar, som i svenska skärgårdar, eller gamla, turistinriktade kvarter i storstäder. Bilfriheten är undantaget. Alla moderna samhällen är uppbyggda kring bilen. Just därför är det så spännande att besöka platser där bilen är bannlyst.

På ön Hydra i den grekiska övärlden är bilar, mopeder och till och med cyklar förbjudna. Så är ön också liten och fullt möjlig att korsa till fots. Det var på Hydra som Leonard Cohen inspirerades till att skriva låten ”Bird on a wire”. När han kom till ön på 1960-talet fanns det varken elektricitet eller telefon på ön. Snart fick däremot även Hydra el- och telefonstolpar. Cohen ska ha fått idén till sången när han för första gången såg fåglar sitta på de nya stolparnas ledningar.

Annan slags modernitet har därmed nått Hydra. Men fortfarande sker all transport med undantag för öns enda sopbil med kärror och åsnor. Det nya möter det gamla när åsnor lastas med turisternas rullväskor, grönsaker och litervis med vatten på flaska. Åsneförarna pratar i mobiltelefon samtidigt som djuren tar pauser i skuggan.

Åsnorna bär också på säckar halvvägs mellan byarna. Där ligger det sedan kvar tills en annan åsna, en annan dag, bär det vidare. Tempot tvingas av nödvändighet ned. Och tystnaden är slående. Trafikens buller blir uppenbart först i avsaknaden av det.

Så är det också i Cinque Terre, en nationalpark bestående av fem byar i norra Italien. Just Cinque Terre har ett fåtal eldrivna bussar men de gör inget väsen av sig. Tar sig fram gör man annars på vandringsleder eller genom att ta lokaltåg mellan byarna. Utsikten är hisnande och lugnet, själva tystnaden, med det.

Vad bilfria platser som Hydra och Cinque Terre har gemensamt är att de lever på turismen. Efter semestern reser de flesta återigen tillbaka till bilköerna och tutandet. Det är just detta, vårt moderna behov av hastighet, som är bilberoendets förutsättning. Det handlar om tidsbrist. Men också om bekvämlighet och vana.

Ändå är det snarare nedväxlingen, att ta det lugnare, som betraktas som den omöjliga lyxen. Något för en medelklass som har tid att låta surdegen, denna slitna symbol för överflöd, jäsa. Samtidigt kostar det såväl pengar som tid att sköta en bil. I staden blir den därför inte alltid den tidssparare som den först framstår som.

Trots detta ses just bilen som en nödvändighet. Fyra hjul prioriteras. Att de flesta har en bil märks också i statistiken: trafikolyckor är en av de vanligaste dödsorsakerna bland barn och unga i Sverige i dag. Enligt FN väntas trafikdöden vara den tredje vanligaste dödsorsaken i världen 2020.

I Stockholm är redan nu lastbilar inblandade i nästan alla dödliga cykelolyckor. Men det finns från politiskt håll inga tankar om att minska den tunga trafiken i innerstaden. Och bilberoendet är maxat. Det räcker att betrakta en motorväg med pendlare en tidig morgon. Nästan alla sitter själva i sina bilar.

Världens bilfria platser förblir därmed kontraster till normaliteten. Utmaningen blir att göra det till något som fungerar permanent. I Carfree Cities (International Books) ger författaren JH Crawfood däremot några förslag. Hans poäng är att man både måste försvåra för bilismen, genom lagar och regler, och underlätta för motrörelsen genom fysisk planering och välutbyggd kollektivtrafik och cykelbanor.

Crawfood föreslår till exempel en tunnelbana med hundra stationer. Runt varje station kan man sedan bygga en lokal stadsdel och detta skulle ge förutsättningar för en storstad med en miljon invånare.

När man planerar en bilfri stadsdel eller stad är det också viktigt att matbutiker, shopping, skolor och nöjen finns nära och därmed går att promenera eller cykla till. Det handlar om att bygga tätt. Att inte bygga sovstäder. Här går trenden i Sverige med alltfler stora köpcentrum utanför städerna dock på rakt motsatt håll.

Detta är en amerikansk utveckling. I USA utmärker sig staden Portland, med bilfria områden och effektiv kollektivtrafik, eftersom landet i stort är ännu mer bilberoende än Europa. I Santa Barbara, Kalifornien, kör man till exempel bil ut, och kan parkera, på den i övrigt romantiska piren.

I Los Angeles är det dessutom praktiskt taget omöjligt att ta sig fram utan fyra hjul. Buller och avgaser är vardag och bilköerna extrema. Det kan ta timmar att ta sig från en del av staden till en annan. Som turist kan man annars räkna med att intressanta butiker och charmiga caféer samlas i samma kvarter.

Men i Los Angeles kan en fin bokhandel ligga som en isolerad ö på en gatstump kilometer från liknande butiker. Det finns inga samband. I stället reser alla omkring i sina egna plåtburkar till världar.

På andra håll i USA börjar man däremot vakna. Park(ing) day uppfanns till exempel i San Francisco 2005 och går ut på att man en dag i september hyr alla platser som finns på en parkering genom att lägga mynt i automaterna. I stället för att parkera bilar rullar deltagarna sedan ut gräsmattor och ställer fram bänkar. Parkeringen blir då till en park. Dagen har gett genklang – sedan starten 2005 har den spridit sig över världen.

Vad initiativet Park(ing) day gör är att det uppmärksammar hur stor plats som bilen faktiskt kräver. Det handlar inte endast om vägar utan också om parkeringsplatser. Om buller i stället för tystnad. Vad skulle vi annars vilja göra med allt detta utrymme?

Det går att tänka om.

Ellen Albertsdóttir