Putins parodi kan bli vår
På söndag hålls presidentval i Ryssland.
Utgången är given, Vladimir Putin segrar med, låt oss säga, 71 procent av rösterna?
Hans företrädare, det vill säga Rysslands nuvarande president Medvedev, vann förra valet med 70,28 procent, och kanske Putin vill framstå som lite viktigare och lite bättre och ger sig själv lite högre siffror.
Eller också låter han siffrorna stanna på strax över 50 procent, som de flesta prognoser visar.
Möjligtvis är denna beskrivning av ett helt riggat val lite väl överdriven.
Men så här dagarna före Putins seger finns starka skäl att koppla Ryssland till den demokratidebatt som sedan några år förs bland statsvetare.
Utan en stark demokrati kan nämligen Putins val-parodi gå på export.
Det hela initierades av den israeliske statsvetaren Azar Gat. Han ifrågasatte synen på demokrati som ett självklart slutstadium för ett lands utveckling efter fascism eller kommunism.
Den åsikt han utmanade brukade hävda att när utvecklingen väl nått demokrati sker inte så mycket mer, eftersom demokrati bättre än alla andra system kan kombinera tillväxt, en rimlig fördelning av välståndet och en politisk stabilitet.
Men även demokrati kan, enligt Gat, vara ett övergående tillstånd. Utvecklingen kan fortsätta in i det statsskick som Kina i dag behärskar till fullo. Det som beskrivs som ”kapitalistisk diktatur”.
I många afrikanska stater, med ett minst sagt dubiöst förhållande till demokrati, är det lockande att knyta kontakter med Kina i stället för att vända sig mot väst. Kina står för samma möjligheter till företagande och tillväxt som väst men Kina håller inte på med en massa tjafs som demokrati.
Även i väst kan företagare och investerare så småningom börja snegla avundsjukt mot kinesiska företag och se demokratin som ett handelshinder.
Kina visar ju att ren kapitalism och hög tillväxt går alldeles utmärkt att kombinera utan demokrati.
Spår av detta kan vi onekligen se i Europa i dag när marknadskrafter utmanar demokratin.
Flera av EU-klassificeringarna av handelshinder är överordnade demokratiskt fattade beslut.
EU:s olika krispaket bär ständigt med sig en debatt om demokratins villkor.
För Putin är färdriktningen tydlig. Den traditionella europeiska typen av företagande som solkas ned av demokrati är inte aktuell. Putin har också öppet pekat ut Kina som ett föregångsland.
Att Kina och Ryssland så självklart och närmast med en gäspning avfärdar sanktioner mot Syrien visar hur betydelselös demokratin är för dessa båda länder.
I Sverige är det statsvetaren Sverker Gustafsson som har fört debatten om demokratins eventuella död. Han drar slutsatsen att vi för att hålla demokratin levande ständigt måste försvara den.
Det är i dessa dagar en allt viktigare ståndpunkt.
Två europeiska länder, Italien och Grekland, styrs i dag inte av valda politiker. I stället har styret utan någon större diskussion förts över på tjänstemän som ett svar på att politikerna inte tillräckligt mycket öppnat för marknadskrafterna. Detta är djupt oroande.
Demokratin ska garantera att invånarna tillsammans bestämmer över sin utveckling.
Det som sker i Ryssland på söndag är ett formellt och meningslöst val där Putin redan befäst utgången, fjärran från det vi traditionellt kallar demokrati. Där som här kommer det att krävas en stor motkraft för att behålla och utveckla en demokrati för alla.