Foto: Pontus Lundahl

Bussföraren Magnus Lunell bjöd in unga människor till en ­kulturafton i förra veckan. Resultatet blev fem nya medlemmar i Kommunal.

Varenda en som var där har förstått att facket är en ­drivkraft för en bättre värld, säger han.

Han blev arbetsplatsombud för ett år sedan och ser medlemsvärvning som en huvuduppgift.

– Min mission är att propagera för kollektivavtal för ungdomar. Vi kan inte upprätthålla avtalen om inte folk är med i facket.

Magnus Lunell föddes in i arbetarklassen. Han växte upp i Stockholmsförorten Skärholmen med en mamma i rullstol.

– Jag har känt in på bara skinnet vad klassamhället gör med folk.

Han ser sig själv som ett barn av det socialdemokratiska samhällsbygget. Samhället såg till att hans mamma kunde jobba som telefonist och sekreterare på Försvarets materielverk och att det kom hemsamariter och hjälpte till vid behov.

Det där samhället började monteras ner på 90-talet. Hans mamma fick personlig assistans – men behovet var ständigt ifrågasatt.

Familjens öden och äventyr ger en bild av Sveriges moderna historia. Hans mormor flyttade från Skara till Stockholm som 18-åring 1922. Hon fick två barn. Det första tvingades hon adoptera bort. Pappan stack och hon var tvungen att arbeta.

Hon valde att inte adoptera bort det andra barnet, Magnus mamma, trots att även nästa man försvann. För att klara sig och sin dotter jobbade hon som städerska, kokerska och sömmerska. Samtidigt.

Men 1940-talets arbetslinje tvingade henne att lämna ifrån sig flickan – först till barnhem och sedan till fosterhem. I fosterhemmet blev dottern sjuk i polio.

– Det fanns varken daghem eller föräldraförsäkring. Det var det stora problemet för mormor. Jobba, föda, lämna bort barnet och återgå till arbete. Så såg verkligheten ut i Sverige 1941.

Hennes liv ger perspektiv på Reinfeldts utspel om jobb till 75. Hon arbetade som städerska till 74 års ålder. Hon hade ingen ATP och kunde inte leva på sin pension.

– Hon var alldeles krökt på slutet, men hon hade ett jäkla driv, berättar Magnus Lunell.

Han pratar oavbrutet och associerar hej vilt. Han har ett stort engagemang och en sjujäkla energi.

Svadan har han efter pappa. Han försvann tidigt ur Magnus liv. Sent om­sider tog han kontakt på nytt. Då hade Magnus redan sett honom på en löpsedel.

”Rolf Molander, präst och alkoholist”, löd budskapet.

– Han gick in i religionen och blev präst i Svenska kyrkan. Han började som barfotapredikant på gator och torg. Så småningom blev han sjukhuspräst på Sahlgrenska i Göteborg.

Pappan hade känsla för både ordet och de rätta orden. Han kunde riva av dop, bröllop och begravningar med självklar auktoritet.

– Han bara ställde sig upp och körde.

Magnus Lunell har fått höra att han är en kopia av sin pappa, men han predikar ett annat evangelium.

– Mitt mål är att störta regeringen.

Egentligen är det väldigt enkelt. Marx analys håller fortfarande. Samhället består av två klasser: de som lönearbetar och de som tjänar pengar på lönearbetet, kapitalägarna.

Och de som arbetar måste organisera sig.

– Tillsammans kan vi påverka. Om vi organiserar oss blir vi starka. Det fattar alla.

Själv blev han sosse, partimedlem, inför valet 2010. Tidigare hade han röstat på Vänsterpartiet.

– Hur det än är så är det väl sossarna som organiserar arbetarklassen, resonerar han.

Han gick ut från gymnasiets sociala linje med 2,8 i medelbetyg. Han jobbade på Posten, på lager, som tidningsbud och spärrvakt innan han halkade in i filmbranschen på ett bananskal. En skolkamrats pappa hade ett filmbolag.

Han blev diversearbetare i film. Han har producerat, klippt, skött ljudet, skådespelat och varit inspelningsledare – för att nu dra några exempel ur cv:t.

Filmbranschen är tuff. 2004 blev han arbetslös och luspank. Han hankade sig fram på ströjobb varvat med socialbidrag.

Året därpå blev han busschaufför.

– Ett rekorderligt yrke. Och kollektivtrafik är bra.

Som arbetsplatsombud ser han konsekvenserna av de tuffare reglerna för sjukskrivning. Hans arbetsplats har sin beskärda del av människor som är för friska för Försäkringskassan och för sjuka för Arbetsförmedlingen.

– Rehabliteringskedjan är en djävulsk uppfinning som drar ner folk i fattigdom.

Ibland är det tacksamt att jobba fackligt. Han blev bjuden på middag av en arbetskamrat, som höll på att bli med jobbet. Efter en incident hade kollegan fått veta att hans timanställning var slut.

Magnus Lunell högg chefen i korridoren och bad om fem minuter, som blev tjugo. Det räckte för att prata tillbaka kollegan i tjänst.

Magnus Lunell spelade i ett punkband i tonåren. Efter en paus tog han upp musiken igen. För ett par år sedan spelade han bland annat i bandet Institutet för höghastighetskonst – tillsammans med tv-programmet Babels hovpoet Bob Hansson.

Han gör film och medverkar i film – senast i Erik Haags tv-serie för barn: Pappas pengar. Han var som klippt och skuren för rollen.

– Jag spelade busschaufför.

Fakta

Magnus Lunell

Ålder: 44 år.
Familj: Sambon Öllegård Groundstroem, teaterregissör, Viktoria, 21, bonusdottern Loranga, 19, och hennes pojkvän Dennis, 20, och sonen Veide, 3.
Bor: Hyresrätt i Stockholmsför­orten Gröndal.
Jobbar: 75 procent.
Läser: Just nu Ekonomihandboken (Ehrenberg/Ljunggren), Fritt fall (Stieglitz), The Enigma of Capital (Kapitalets gåta, Harvey). Tiden, Aktuellt i Politiken, LO-Tidningen och Flamman samt Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet, den som för tillfället har bäst erbjudande.
Övrigt: Fackligpolitisk aftonskola varje onsdag, innebandy.