Hygglighet är politik

Arlo Guthrie är ett par månader yngre än jag. För 42 år sen, då vi var 22, möttes vi första gången. Nej, det minns han inte. Men jag minns att jag i januari 1970 stod utanför radiohuset i Stockholm och intervjuade Arlo Guthrie.

Han var en ung amerikansk folksångare och jag var en ung svensk musikskribent. Arlo hade kommit till Sverige inför premiären på filmen Alice’s Restaurant, som byggde på det långa titelspåret från hans debut-LP och hade regisserats av Arthur Penn.

Fast Arlo gjorde inte som han skulle. Radion ville ha en ”Arlo show”, där han spelade gitarr, sjöng och skämtade lika skojigt som på skivan. TV-programmet Hylands hörna bjöd också in honom. Efter att ha känt av stämningen så nobbade Arlo, tackade nej till bägge.

Under januari 2012 har Arlo Guthrie, snart 65, turnerat i Sverige med två akustiska gitarrer, den ena 6- och den andra 12-strängad. Vi träffas i Malmö och jag berättar om hur han uppförde sig för 22 år sen. Arlo skrattar:

– Det låter som jag, på den tiden.

– Jag hade en deal, tillägger han. Jag följde med och lanserade filmen på villkoret att jag fick bjuda in folk till presskonferenserna. Han känner väl ingen i Europa, trodde filmbolaget. Men jag och Jackie, min hustru, gick ut på gatan och bjöd in unga människor som inte verkade ha så mycket pengar. Presskonferenserna fylldes med ungdomar som drack och åt på film- och skivbranschens bekostnad.

Arlo Guthrie har fortsatt att skriva låtar, sjunga och spela. Vem är han idag: densamme eller en annan människa?

– Jag sjunger bättre, är bättre på att spela gitarr. Jag har lärt känna mig själv lite mer, tycker jag hittat en väg genom livet och musikindustrin. Jag känner mig som en länk i en lång kedja. Precis som jag lärde mig genom att observera såna som Pete Seeger finns det idag yngre som observerar mig, tar till sig och kanske lär sig något om musiken och livet.

– Den stora skillnaden är att man som ung trodde det skulle gå fortare att förändra världen. Jag har lärt mig att man måste ha tålamod, blicka långt framåt i tiden.

Fler rynkor, det långa håret har blivit grått. Annars ser han ut som jag minns honom. Arlo och Jackie är fortfarande gifta. De har fått fyra barn och bor kvar på farmen i Washington, Massachusetts som de köpte 1969. ”Gröna vågen” och ”Back to the nature”, som man sa i Sverige respektive USA. Idag äger Arlo också Old Trinity Church, alltså kyrkan där titelpersonen i ”Alice’s Restaurant Massacre”, som hela låttiteln lyder, bodde med sin make och där filmen spelades in.

Resumé: Arlo och en kompis ska hjälpa Alice att köra bort en massa sopor. Men den lokala soptippen är stängd. De kör runt-runt för att hitta en annan soptipp – förgäves – och dumpar till sist soporna längst ner i en klipskreva (där låg redan en hög med sopor). Dagen efter ringer polisen: ett kuvert med Arlos namn har hittats underst i en sophög…

När Arlo ska mönstra (”Nej, jag skulle aldrig ha åkt  till Vietnam”, sa han 1970) blir han inte godkänd av militären. Han är ju straffad, fått böta för nedskräpning.

Nu har kyrkan blivit The Guthrie Center. Vad är det?

– Ett ”community center” med aktiviteter för traktens invånare. En enda anställd och hans lön är inte hög. Det bygger på ideellt arbete. Varje onsdag serveras gratis lunch, man kan gifta sig i kyrkan och vi arrangerar konserter.

Ett annat årligt arrangemang är Arlo Guthrie’s Historic Garbage Trail Walk To Massacree HD. De sista bokstäverna står för nervsjukdomen ”Huntington’s Disease”, som Arlos pappa, folksångaren Woody Guthrie, dog av.

– Det är en promenad efter samma väg där vi körde för att hitta någonstans att slänga Alice’s sopor. Nytta förenas med nöje. Deltagarna betalar för att följa med och pengarna skänks till forskning om sjukdomen.

På hemsidan presenteras Old Trinity Church som en mångreligiös kyrka.  

– Det finns åtminstone två religioner i varje religion. Till vår kyrka är alla välkomna, oavsett religion eller ingen alls. Vi är intresserade av dig, inte av din religion.

Själv är – eller var – du väl katolik?

– Jag har varit allting.

Som i politiken då, inte så lätt att veta var man har dig. Du registrerade ju dig som republikan.

Han suckar. Arlo är trött på att kommentera det.

– Det var mest ett skämt. Jag trodde det framgick när jag sa att demokraterna har så många vettiga personer, så det kunde behövas några hos republikanerna också.

Du har också stött den republikanske presidentkandidaten Ron Paul.   

– Jag älskar Ron Paul!

– Han är den enda som verkligen vill ta hem de amerikanska trupperna från Afghanistan. Jag är – som många amerikaner – besviken på Obama, som inte genomfört vad han lovade. Han försöker inte ens genomföra det. Obama kunde väl i alla fall prata om det.

Men Ron Paul är ju galen! Nog har du sett hans åsikter om aborter, vapenlagar, global uppvärmning…

– Jo, han är lite crazy. Ron Paul poängterar den amerikanska konstitutionen. Han är ingen ideolog, utan konstitutionalist. Om konstitutionen skrivs om, då ändrar sig Ron Paul. Men hellre en president som står upp för konstitutionen än någon som främjar de stora företagen.

– Så går politik till i USA. Stora företagskoncerner ger bidrag till politikerna som betalar igen med att driva politik som gynnar företagen. Det börjar högst upp i kongressen och går ända ner till den lokala brandchefen. För mig ska politik vara motsatsen: utgå från individen, den enskilda människan.

– Politik är slöseri med tiden, så som politiken bedrivs idag. Att vara snäll är viktigast av allt. Le mot ett barn. Göra något bra i vardagen. Vara hygglig mot en annan människa. Det är min politik.

Samma Arlo Guthrie återfinns någon timma senare på Victoriateatern. Han ser likadan ut, kunde ha gått direkt från cafét där vi satt och pratade. Kanske har han bytt jeans. Konserten är som vårt prat. Nu spelar och sjunger han också men pratar nästan lika mycket. Som när han säger till publiken: ”Patienterna har släppts ut från amerikanska mentalsjukhus och nu ställer de upp som presidentkandidater”. Typiskt politiskt skämt á la Arlo Guthrie.

Antikrigssången ”In Times Like These” och annat eget blandas med gamla låtar som ”Alabama Bound” och ”Freight Train”, även flera sånger av pappa Woody, naturligtvis ”This Land Is Your Land” samt ”Deportee” om namnlösa invandrare. Arlo har en otrolig publikkontakt, får hur lätt som helst publiken att sjunga allsång i ”My Peace” med text av pappa och musik av sonen. Ämne: den egna, lilla dagliga freden.

I år skulle Woody Guthrie ha fyllt 100. Hela släkten ska göra en hyllningsturné i USA. Troligen kommer de också till Sverige.

– Inte helt klart, sa Arlo tidigare på dagen. Och vi kan nog inte komma allihop. Jag har fyra barn och sju barnbarn. Alla spelar musik. Ska samtliga ha flygbiljett så får jag sälja gården.

Bengt Eriksson