Mitt under förhandlingarna runt nya lån till Grekland släppte OECD sin sammanställning av tillväxten för fjärde kvartalet 2011.

En rad länder hamnar nu på minus jämfört med kvartalet innan, det vill säga att ekonomin krymper, och för euroområdet är tillväxten nu minus 0,3 procent.

Ekonomin står still och Europa håller andan.

Värt att notera är att även Tyskland nu ser sin tillväxt minska, trots att landet i stort dikterar villkoren för Europas ekonomi.

Det skrämmande är att fallet är så konformt, och även om fallhöjden inte, åtminstone inte ännu, är gigantisk är tendensen densamma över hela Europa. Blott Frankrike uppvisar en svagt positiv tillväxt.

Även här i Sverige måste vi nog förvänta oss en inbromsning. Som ett exportberoende land vill vi ha ett Europa som är villigt att köpa våra exportvaror. Det är därför krisen i Europa inte kan avfärdas och den kan definitivt inte avfärdas ur ett humanistiskt perspektiv.

I Greklandskrisens spår hänvisas ofta till tidigare krisländer, de länder vi läste om för något eller några år sedan, med ord om att en riktigt rejäl besparingskur för några år sedan gjorde det gott för framtiden.

Lettland är det land som det oftast hänvisas till. Och visserligen är arbetslösheten inte 20 procent längre, vilket den var 2009, men den är ändå kvar på dryga 15 procent.

De gigantiska nedskärningarna har åtminstone tillfälligt upphört, men statens budget dras fortfarande med stora underskott.

Nu planteras alltför lätt bilden av att Lettland gått igenom det värsta och nu glada i hågen kan bygga upp sin ekonomi igen.

Men betänk dessa siffror:

Drygt 10 procent av Lettlands befolkning tvingades lämna landet under krisen 2008 och 2009. Överfört till Sverige skulle det motsvara att närmare en miljon människor emigrerar.

Inom stora områden i Lettland har 35 procent av invånarna försvunnit.

Samma mönster ser vi nu i Grekland där flyttlass efter flyttlass med människor flyr landet.

Vad händer när Portugal, som sjunker som en sten i OECD:s nya tillväxtliga och hamnar på minus 1,3 procent, drabbas av samma kris som den Grekland nu går igenom?

Eller när de riktigt stora krisvindarna drar in över Italiens och Spaniens ekonomier som också de hamnat på minus?

För att undvika en än större katastrof måste EU någon gång börja lyssna på Internationella valutafonden IMF, eller den rad av framstående ekonomer som gång på gång betonar att neddragningarna inte kan ske snabbare än att invånarna måste ha möjligheter att samtidigt upprätthålla sin vardag och sin vardagskonsumtion.

Det behövs inte mycket fantasi för att se att en ständig omflyttning av människor från ett krisland till ett annat inte löser Europas problem.