Foto: Leif R Jansson

Han lottades svart. 
Jag vit.

Jag är nervös. Jan-Henrik Sandberg, fackförbundet Pappers ordförande, är en schackspelare av rang.
 Han har startat en schackklubb på nätet som heter Blockaden och har 1 900 i rating. Det är inte fy skam.

Nu sitter vi där. Med endast ett schackbräde mellan oss.

Jag flyttar mittbonden två steg. Han svarar med motsvarande bondedrag. De följande dragen följer ett schema som schackböcker beskriver som spansk öppning. 
Men plötsligt. I åttonde draget gör Jan-Henrik Sandberg ett misstag. Jag kniper hans mittenbonde. Balansen är störd. Bara några drag därefter bänder jag upp hans kungsflygel genom att byta min löpare mot hans springare. Pulsen stiger. Jag vittrar blod. 
Jag väntar. Det drar ut på tiden. Minuterna går.

Äntligen flyttar han. Jag riktar nu hela min vapenarsenal mot hans kung. Sätter fart på mina springare, jabbar med damen och släpper lös ett rasande bondeinfanteri. 
Han värjer sig så gott han kan. Men kungen är inmotad i ett hörn. Jag låter hoten och slagen hagla. Samtidigt kör jag med fulspel. Tokstirrar på hans dam som står på andra flanken. Tänker att det kanske kan få honom att glömma kungen, en barnslig tanke.

– Jag skulle ha lyssnat på Bent Larsens råd, suckar plötsligt Jan-Henrik Sandberg och refererar till en dansk spelare som tillhörde världseliten i slutet av 1960-talet.

– Vad sa han då, svarar jag lite bortkommet.

– Det vet jag inte. Jag lyssnade ju inte, replikerar Jan-Henrik Sandberg.

Åter igen drar det ut på tiden. Han sitter där. Alldeles stilla, analyserande. Jag väntar. Tre minuter. Sju minuter, kanske mer.

– Varför ger han inte bara upp, tänker jag.

Det är alldeles tyst. När tio minuter gått börjar jag svettas under armarna. Det är en ständig förhandling om positionerna på brädet. 
Jag sväljer oroligt. Känner mig inte alls så stursk längre. Jag vet att jag är nära att vinna. Samtidigt vet jag också att i schack är man alltid endast ett drag från döden. 
Spelet måste påminna om fackliga förhandlingar. Att avvakta, samla kraft för att i sätta in stöten vid rätt tillfälle.

Jan-Henrik Sandberg säger att ibland är förutsättningarna inför en facklig förhandling dåliga men det är ändå möjligt att få till ett hyfsat resultat. När parterna möts vill båda hitta en lösning på sitt problem. Det behöver inte nödvändigtvis koras en vinnare och en förlorare.

Så är det inte i schack. Här handlar det bara om en sak. Att krossa motståndaren.

Sedan flyttar han.

Det känns inte så bra längre. Hans kung håller på att slingra sig ur hörnet. Och plötsligt står han där med dubblerade torn. Dessutom riktar han ett matthot mot mig med sin dam.
 Det enda som hörs är våra andetag. Vi har suttit i två timmar.

Det är märkligt att två människor kan sitta ordlösa i ett rum så länge.
Jag väntar och väntar. Han försöker psyka mig, inser jag plötsligt. Försöker spöa mig med sittfläsket. Drar ut på tiden för att jag ska bli oförsiktig.

Jag bestämmer mig för att ge igen. Psyka tillbaks. Så jag stirrar ut genom fönstret i flera minuter. Efter ett tag byter jag fokus. Stirrar in i bokhyllan bakom honom.

Jag tänker på Bobby Fischer. Det gör säkert han också. Jan-Henrik Sandberg. Tänker på Bobby Fischer.

Historierna om den amerikanska schackspelaren är nämligen många och bisarra. Ett rykte är att han petade sig i näsan och visade upp snorkråkorna under matcherna. 
De mest omtalade partierna skedde dock under kalla kriget, 1972. Då mötte han den ryska stormästaren Boris Spasskij i en berömd serie ­matcher i Reykja­vik. Med ett gäng märkliga krav och utfall fick han ryssen ur balans.

Jan-Henrik Sandberg gör sitt drag och jag fortsätter pressa honom. Hårt. Matthoten ersätter varandra men gång på gång hittar ha en väg ut. Vi har gjort 44 drag var.

– En artigare spelare än mig hade gett upp för länge sedan, säger han plötsligt och jag kan inte annat än hålla med.

Vi är på väg in i slutspel. Jag har aldrig gillat det. Tråkigt och mycket matematik. Slutspel är dock hans grej. Han går hellre igenom slutspel än öppningar då han läser schackböcker.

Jag vädrar fara. Dessutom börjar jag bli kissnödig. Sådant kan störa koncentrationen. Men jag ligger flera pjäser över honom och gör det enda kloka. Går på toaletten och börjar fegspela.
Byter pjäser när jag kan. Till slut närmare vi oss slutet.

– Du ska väl få glädjen att matta mig, säger han efter ett tag.

Några drag senare är allt slut. Hans kung är död.

Nästa tre timmar har gått och det känns som någon har kört min hjärna genom en köttkvarn. Jag ska aldrig mer spela mot ett förhandlingsproffs.

Partiet drag för drag:.

1. e2-e4 e7-e5
2. Sg1-f3 Sb8-c6
3. Lf1-b5 a7-a6
4. Lb5-a4 Sg8-f6
5. Sb1-c3 b7-b5
6. La4-b3 Sc6-a5
7. 0-0 Sa5Xb3
8. a2Xb3 Lf8-b4
9. Sf3Xe5 Dd8-e7
10. Se5-f3 0-0
11. d2-d3 Lc8-b7
12. Lc1-g5 De7-c5
13. Lg5Xf6 g7Xf6
14. d3-d4 Dc5-h5
15. Dd1-d3 Tf8-e8
16. d4-d5 c7-c6
17. d5Xc6 d7Xc6
18. Dd3-e3 Ta8-d8
19. Sc3-e2 c6-c5
20. Se2-f4 Dh5-g4
21. h2-h3 Dg4-c8
22. Sf4-h5 Kg8-f8
23. Sh5Xf6 Te8-e6
24. Sf6Xh7+ Kf8-e7
25. Sh7-g5 Te6-d6
26. Sf3-e5 Lb4-d2
27. De3-g3 f7-f6
28. Se5-g6+ Ke7-e8
29. e4-e5 Td6-d5
30. Sg5-e4 Dc8-c6
31. Se4Xd2 Td5Xd2
32. Tf1-e1 f6-f5
33. e5-e6 Td2Xc2
34. Sg6-e5 Dc6Xg2+
35. Dg3Xg2 Lb7Xg2
36. Kg1Xg2 Td8-d2
37. Te1-f1 Td2-e2
38. Ta1-e1 Tc2Xb2
39. Se5-d3 Te2Xe1
40. Tf1xe1 Tb2Xb3
41. Sd3-c5 Tb3-a3
42. h3-h4 b5-b4
43. h4-h5 Ta3-a5
44. h5-h6 Ta5Xc5
45. h6-h7 f5-f4
46. h7-h8D+ Ke8-e7
47. Dh8-g7+ Ke7-d6
48. Dg7-d7 ++