Klart att det är möjligt!
Enligt riksdagens snabbprotokoll den 2 februari yttrade Fredrik Reinfeldt: ”Det är lite roande detta att Socialdemokraterna i en tid då Moderaterna utger sig för att vara det nya arbetarpartiet vill inrikta sig på att se till direktörernas fromma.” Ja, det är mycket roande. En freudiansk felsägning eller Reinfeldts intetsägande valiumbyråkratiska som halkade bortom kontroll? Men nu är hög tid för Socialdemokraterna att också åtminstone försöka utge sig för att vara något. Helst något helt annat.
Den stora frågan är riskkapitalbolagens vinster och i söndagens Agenda var Stefan Löfven just så där svävande som han inte behöver i förhållande till folkmajoriteten men måste för att inte reta upp den lilla mäktiga partihögern med egna intressen i välfärdens business. Stefan Löfven har tidigare sagt att han inte är för vinster men att det inte går att förbjuda. Men då kastar han faktiskt hela världshistorien i papperskorgen. Jag menar:
• 1789 – Hej, jag har en idé, ska vi starta franska revolutionen och störta adelsväldet? Nä, det går inte.
• 1889 – Hej, jag har en idé, ska vi starta ett socialdemokratiskt parti och förändra hela klassamhället? Nä, det går inte.
Du kan faktiskt göra vad som helst som politiker, exempelvis rasera och sälja ut gemensam egendom till riskkapitalbolag, med hjälp av majoriteten. Det kallas demokrati.
Mediernas rapportering om vanvård och vinstskandaler betyder att även den urbana välbeställda medelklassen nu tvivlar på marknadslösningarna. Det berömda window of opportunity har äntligen öppnats samtidigt som frågan tycks ha avpolitiserats.
Larmrapporteringen får inte Moderaterna att tappa väljare eftersom politikerna på medietränad teflonsvenska hävdar att det inte är deras ansvar, och förvirrade socialdemokrater vinner inte tillbaka väljare eftersom de står utan alternativ. De två största politiska partierna tycks alltså verka i varsin retorisk bubbla högt ovanför vanvården av äldre och långt ifrån överfyllda barngrupper. Men politikens återkomst måste inträffa nu. För om det inte finns handfasta alternativ börjar människor tro att vanvård för att vinstmaximera är en naturlag ungefär som gravitationen.
Stefan Löfvens uttalande om att det inte går att förbjuda vinster i välfärdssektorn är värre än alla moderata och socialdemokratiska riskkapitalbolagskramares ickeargument. Arbetarrörelsens representanter har sedan länge slutat prata politik på arbetsplatsen, vilket är akut nödvändigt som motvikt till den borgerligt vinklade medierapporteringen, men det går inte att få i gång snacket med parollen ”det vore bra, men tyvärr, en bättre värld är omöjlig.” Kvalitetskrav i stället för vinstförbud är inte bara en kostsam byråkratisk omöjlighet utan också en feg undanflykt från just politik. Jonas Sjöstedt, också nytillträdd partiledare, yttrade i sitt linjetal ordet socialism flera gånger.
Och jag är inte den som säger – Nä, det går inte.
