Klassblindhet

Stefan Zweig var en internationellt ansedd och respekterad författare när han tog sitt liv i Brasilien 1941. Fortfarande idag är han lite av normen för vad en författare ska vara; en som fritt rör sig mellan länder, en som känner och umgås med andra kända kulturpersonligheter, en som med råge håller avstånd från politiska skiljelinjer. Zweig föddes 1881 i Österrike, men levde efter avslutade studier som ”fri och oberoende” författare i det kulturella Europas centrum och kände sig mer som europé än österrikare. Hans sista bok Världen av igår är som ett testamente, en skildring av en värld som gått i graven i och med det andra världskrigets utbrott.

Som läsare är det lätt att förklara hans förtvivlan med att han var jude. Samt att hela hans litterära produktion bokstavligt talat gått upp i rök i nazisternas bokbål. Eftersom han dessutom var pacifist kan man också förstå hans avsky för vad han såg hända i sitt älskade Europa. Men sedan jag med stor behållning läst Världen av igår tror jag att förklaringen ligger på ett annat plan.

För den unge Zweig andades allt framtidstro och obegränsade möjligheter. Allt blev hela tiden bättre tack vare vetenskapens framsteg med elektricitet och telefon, vatten och toaletter, friskare människor och sundare miljöer. Eftersom Zweig var son nummer två visste han redan från början att han inte behövde bli affärsman och ta över familjeföretaget. Om han bara skaffade den för familjehedern så viktiga doktorsgraden skulle han sedan vara fri att göra som han ville.

1904 reste han med erövrad doktorshatt till Paris. Zweig behärskade franska och italienska lika bra som modersmålet tyska och rörde sig obehindrat i de flesta kulturkretsar. Han blev bekant med både Rilke och Gide, Rodin och van der Stappen. Och blev övertygad om att kulturen var den bro som skulle lyfta mänskligheten och föra Europas människor tillsammans.

Av det han berättar kan jag inte förstå annat än att denna tilltro till kulturens allsmäktighet beror på en oförmåga att se att människor i samma samhälle och samma tid lever under olika villkor. Likt det barn han var fortsätter han naivt att tro att det liv han lever delas av ”alla”. ”Alla wienare” älskade kulturen, säger han, och berättar om familjens kokerska som blev förkrossad över nyheten om en skådespelerskas död. Detta trots att hon aldrig varit på teatern. På ett annat ställe menar han att det var den stora assimilerade judiska borgerligheten som upprätthöll kulturen i Wien. Adeln och de riktigt förmögna vistades hellre på kapplöpningsbanorna och vadslagningskontoren. Men så glömmer han bort det igen och bäddar ner sig i kulturens möjligheter till förbrödring och blir förstås både förvånad och förbittrad när han upptäcker hur österrikarna och wienarna hyllar kriget efter att kronprins Frans Ferdinand blivit skjuten i Sarajevo 1914.

Själv hade den frie och politiskt oberoende Zweig hoppats på socialdemokratin. Han hade, liksom miljoner andra i Europa, trott på löftena från den Andra internationalen: att de aldrig skulle rösta för att arbetare i ett land ställdes att döda arbetare från ett annat. Men då, liksom nu, byggde det på illusionen om att en fredlig och lagom girig kapitalism skulle vara alla till gagn. Och när de härskande klasserna i respektive länder krävde uppslutning bakom fana och krigsindustri föll Andra internationalens löften om internationalism ihop som ett korthus. Zweig förtvivlade, men hade dittills inte haft några problem med att kombinera sin ”inre frihet” med att vara försörjd av ett kapitalistiskt familjeföretag med hundratals anställda arbetare. Inte heller hade han besudlat sina rena händer med att syssla med politik, han stod över debatten. Han utövade kultur.

Lika dubbelt är det när han säger att han för första gången blickade in i hungersnödens gula och farliga ögon varje gång han vandrade ner till staden, där hopar av återvändande soldater slogs med fattiga i staden om soporna. För någon sida senare påstår han att livet pågick nästan ostört: ”Aldrig har vi i Österrike älskat konsten mer … när penningen svek oss insåg vi att bara det eviga inom oss var det verkligt beständiga”. Till Zweigs fördel ska nämnas att han berättar om arbetarstriderna som pågick ute i förorterna 1918 medan han satt på operan. Men han drar inga slutsatser av det.

Det man slås av under läsningen är hur intimt ihopkopplad den ”fria kulturen” är med samhällelig ekonomisk framgång och stabilitet. När Zweig var berövad allt och han dessutom förlorat sitt österrikiska medborgarskap, punkterades illusionen om den frie och självständige konstnären. Det finns all anledning att vara kritisk till hur normen om en fri konstnär som sysslar med de ”evigt allmänmänskliga frågorna” fortsätter att omhuldas, medan de som mer anknyter till eller speglar olika sociala erfarenheter förses med epitet av typen: arbetarförfattare, invandrarförfattare, författare från tredje världen, kvinnliga författare.

Maria Hamberg