Foto: Henrik Montgomery

Hans Öhlund, Lenita Granlund och Hans Tilly i yrkeskläder.

Foto: Henrik Montgomery

– Men hur fan ser du ut? Hans Tilly, Byggnads ordförande, pekar förtjust på Fastighets ordförande Hans Öhlund.
– Ja, så här har du inte sett mig förr, svarar Öhlund, lättar på jackan i funktionstyg och visar upp blåbyxorna.

Kläderna gör mannen, ansåg redan de gamla romarna. Att kläderna gör något med männen och kvinnorna blir tydligt när LO-Tidningen låter fem facktoppar visa arbetskläder från sina tidigare yrken.

– Åh, det känns som att komma hem!

 Malin Ackholt, HRF:s avtalssekreterare, stryker med händerna över förklädet och ler lyckligt. Kläderna ser ut exakt som när hon jobbade i kök, men numera görs kockrockar även i dammodell och de rutiga byxorna har resår i midjan.

– Förr fick man göra skärp av gladpack när det var sista dagen före tvätt och det bara fanns byxor i storlek 58 kvar, säger hon och sätter motvilligt på sig kockmössan.

– Förutom mössan gillar jag kläderna. De är en del av identiteten i yrket.

Lenita Granlund, Kommunals avtalssekretare känner inte igen sina nya kläder alls. Hon accepterar tunikan men ratar de klarblå byxorna som hör till.

– Det ser ju ut som ett blåställ, eller en pyjamas, konstaterar hon och behåller sina privata tights.

På så sätt blir det ändå lite som när hon jobbade inom äldreomsorgen, och tvingades jobba i privata kläder.

– Många får fortfarande inte arbetskläder, men vi kräver det i årets avtalsrörelse. Det är inte kul att ha sina egna kläder när man matar och tvättar de äldre. Kläderna slits och man väljer inte direkt sina bästa kläder till jobbet när man riskerar att få skit på sig i ordets rätta bemärkelse, säger hon.

Lenita Granlund tycker att alla inom vård och omsorg ska ha arbetskläder, men kanske inte den modell hon visar åt LO-Tidningen.

– Kläderna ska vara bekväma, lättvättade, funktionsdugliga och hyfsat snygga. Jag hade nog inte valt den här klänningen utan en vanlig bussarong och byxa, säger hon.

Inom hantverkaryrken har arbetskläderna utvecklats rejält de senaste åren. Nya funktionsmaterial har tagits fram, men mycket är ändå sig likt. Murare har fortfarande vita byxor, men den neongula varseljackan är ny för Hans Tilly.

– På min tid hade vi randiga blusar. Hos oss i Östergötland var de blårandiga, medan de var rödrandiga på andra håll i Sverige, säger han medan han drar på sig murarbyxorna utanpå jeansen.

– Så gjorde vi när det var kallt, förklarar han, och visar sedan hur de förstärkte tyget på låren med silvertejp för att det skulle hålla att vända tegelstenar mot.

Byxorna i dag har fler fickor och är i tåligare material. Och kängorna med stålhätta är betydligt bättre än träskorna som murare hade förr.

– Till vintern var det bra om träskorna var lite utgådda så att man fick in sockor, säger Hans Tilly.

Elektrikernas ordförande Jonas Wallin känner igen mycket från sina gamla arbetskläder, men säger att de nya är bättre och att säkerhetstänkandet ökat rejält de senaste åren. Det är bra men ibland går det till överdrift.

– Det känns löjligt när arbetsgivare kräver hörselskydd, skyddsglasögon och handskar när man ska montera ett vägguttag i en kontorsbyggnad – och om medlemmarna struntar i det så bryter de mot reglerna.

Men säkerheten är viktig när det gäller arbetskläder. I restaurangkök pågår till exempel ständigt diskussionen om det ska vara krav på skyddsskor eller inte.

– Jag krävde skyddsskor de sista åren efter att min köksmästare tappat en kniv som satte sig i stortån, men många arbetsgivare tycker att det är dyrt och onödigt, säger Malin Ackholt.

För fastighetsskötare handlar det ändå mest om att kläderna ska vara praktiska och tåla smuts.

– Vid skitiga jobb var det overall på 1970-talet. På 1980-talet kom sedan hängselbyxan med många praktiska fickor, säger Hans Öhlund.

Liksom de andra gillar han arbetskläder. De skapar gemenskap inom yrkeskåren och inger respekt.

Men arbetskläder finns inte bara ute på LO-förbundens arbetsplatser. På förbundskontoren får de anställda hålla med egna kläder och normerna är outtalade, men de finns.

Alla män kom till fotograferingen i mörka jeans, mörk kavaj och skjorta som var uppknäppt i halsen. Kläderna funkar i de flesta sammanhang och kavajen har, liksom arbetsbyxorna, många praktiska fickor, säger de.

– Kavajen är det nya verktygsbältet, konstaterar Jonas Wallin.

För kvinnor finns inte samma ombudsmannauniform. Både Lenita Granlund, för dagen i röd klänning, och Malin Ackholt, i jeans och blank blus, säger att det viktigaste är att de känner sig representativa och bekväma i sina kläder.

– Man anpassar sig lite efter vad man ska göra, men männen har det lättare. De kör en stil som alltid funkar, säger Malin Ackholt.

Styling: Eva Vaihinen