Detta brev skickade jag till många socialdemokrater inför förra partiledarvalet.

Det är fortfarande aktuellt.

Ett halvår har gått sedan valet. Socialdemokraterna fick 30,66 procent. Ett bedrövligt resultat. Det sämsta sedan 1914. Borgarna flinar av skadeglädje. Sossarna har blivit ett vanligt parti. Förtroendet är borta. Väljarna tror inte längre att sossarna arbetar för att bygga ett bättre land. Partiledaren avgår och en förvirrad och spretig debatt utbryter. Ingen riktning och ingen historisk analys. Det tycks som om varken framtiden eller det förflutna existerar.

Socialdemokraternas nuvarande kris är en spegelbild av en större tragedi. Hela västvärlden har bytt ut sin identitet som ett produktivt och utvecklingsinriktat samhälle efter andra världskriget, mot dagens degenererade konsumtionssamhälle. Krisen som har drabbat Socialdemokraterna i Sverige efter riksdagsvalet i september 2010, började för ungefär 40 år sedan. Ända sedan Olof Palme startade omvandlingen av socialdemokratin i malthusiansk riktning och gjorde Sverige till en del av den brittiska gröna attacken på industrisamhället och civilisationen, har man försökt sitta på så många stolar som möjligt allt eftersom socialdemokratins traditionella ekonomiska och politiska bas kannibaliserats bit för bit.

1. Sossarna har velat sitta på den gröna stolen med kärnkraftsmotstånd och industriell avveckling allt sedan Palmes tid, men det blev en tydlig ideologisk linje med Göran Perssons ”gröna folkhem” på 1990-talet.

2. Sossarna vill vara frihandels- och globaliseringsivrare, och finansoligarkins högsta beskyddare genom avreglering av finansmarknaden, elmarknaden och privatisering av statliga tillgångar.

3. Sossarna vill vara bäst i klassen vad gäller nedskärningar, besparingar och fascistisk åtstramning, allt i namn av att balansera en budget som krymper på grund av avvecklingen av den industriella produktiva basen, som är ett resultatet av de första två punkterna.

4. Sossarna har, speciellt de senaste åren, allierat sig med den ”liberala” imperialism som Tony Blair stod för. Svensk vapenindustri såldes och blev en del av British Aerospace Systems tillgångar. Sveriges armé har omvandlats till en kolonial styrka som stödjer anglo-amerikanska militära interventioner mot svaga nationer i Asien och Afrika. Man har också offrat stora stycken av Sveriges suveränitet genom EU-medlemskapet och Lissabonfördraget.

I valrörelsen diskuterades inga viktiga frågor. Mitt under den värsta ekonomiska krisen för världen sedan 1300-talet stod valstriden om några hundralappar mer eller mindre för olika grupper. Väljarna trodde att moderaterna var duktigast på att fylla plånboken så de vann.

En kort historik

1932 kom Socialdemokratiska arbetarepartiet till makten och behöll den i 44 år. Från införandet av den allmänna rösträtten för män tog det alltså 22 år att bygga upp förhoppningar bland befolkningen om en bättre framtid, förhoppningar som mest av allt var ett misstroende mot de borgerliga partierna, som inte gjorde något för att skydda befolkningen under 30-talets depression.

Det var ett fattighus man tog över. Livsmedelsförsörjningen var hotad. Arbetslösheten var skyhög, omkring 23 procent. Efter 1933 började den sjunka och var 1935 nere i 15 procent.

I denna katastrofala situation var linjen från den nya regeringen att avskaffa den sociala och ekonomiska misären med hjälp av ekonomisk tillväxt, full sysselsättning och höjd produktivitet för landet som helhet. Viktiga beslut före andra världskriget var avskaffandet av nödhjälpsarbeten som hade stora likheter med Hitlers och Schachts ”primitiva byggnadsarbeten” som infördes i Tyskland. Det ersattes med beredskapsarbeten med marknadslöner och moderna arbetsredskap. Jordbruksfrågan löstes med hjälp av bondeförbundet. Målsättningen var densamma. Höjd produktivitet, höjd levnadsstandard och social trygghet. Man kan säga att Sveriges ekonomiska politik mera följde Franklin D. Roosevelts än Adolf Hitlers.

Gunnar Sträng och samhällsbyggandet

Franklin D. Roosevelt vann andra världskriget. Hans planer för efterkrigstiden kunde inte tillfullo genomföras efter hans död på grund av brittiska imperiets motstånd men kvar fanns det som blev Bretton Woods-systemet med fasta växelkurser och suveräna nationer som skulle återuppbyggas efter kriget.

Gunnar Sträng utnyttjade situationen så gott han kunde. Han kom in i regeringen 1945. Han var en handlingens man som fick saker gjorda. Den sociala och ekonomiska nöden skulle utrotas. Medlen var för honom självklara.  Investeringar, full sysselsättning  och höjd produktion och produktivitet.

För att genomföra detta tog han full kontroll över det svenska kreditsystemet. Ända sedan 1933 hade det varit förbjudet för banker att äga aktier. Det fanns regler om räntenivåer både för in- och utlåning i bankerna. Det fanns regler om vilka lån som skulle beviljas. Det krävdes tillstånd för valutatransaktioner. Detta återspeglar den lagstiftning som Roosevelt genomförde i USA under namnet Glass-Steagall för att återskapa ett fungerande banksystem efter dess sammanbrott under början av 30-talet. Det finns också i övrigt stora likheter mellan Strängs politik efter kriget och Roosevelts under 30-talet. Båda byggde upp stora socialförsäkringssystem.

Under 20-årsperioden 1958 till 1977 byggdes 1 761 819 nya bostäder. Under den lika långa perioden mellan 1990 och 2009 byggdes 533 164 bostäder. Detta är en minskning med två tredjedelar eller 67,7%. Under 25-årsperioden 1960-1984 ökade elproduktionen från 34,7 Twh till 129,6 Twh eller 273%. Under den lika långa perioden mellan 1985-2009 ökade elproduktionen från 142,3 Twh till 162,5 Twh eller 14%.

Utbyggnaden av elkraftsproduktionen upphörde i mitten av 1980-talet.

Under Strängs tid i regeringen, som varade från 1945 till 1976, infördes också det socialförsäkringssystem som vi fortfarande har. De tre stora delarna, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och pensionen, bygger alla på inkomstbortfallsprincipen.

Olof Palme förändrar allt.

Erlander avgick 1969 och Palme blev statminister. Detta är samtidigt som Bretton Woods-systemet bryter samman under attacker från det som skall bli oligarkins internationella finansmarknad.  Sträng satt kvar som finansminister men Palme började omedelbart svänga skutan med sin industrifientliga gröna politik. Han var totalt ointresserad av att fortsätta Strängs arbete att ständigt höja hela landets produktivitet. I stället blev målet att utvidga den offentliga sektorn. Inget fel med det, men det kräver en effektiv och stor produktiv ekonomi som kan stå för resurserna. Fokus flyttades till service och industrier började beskrivas som något som smutsade ner och inte var önskvärda. Med en sådan politik är det bara en tidsfråga innan socialdemokraterna blir ett 20%-parti. Detta ledde till tre valförluster i rad och att de borgerliga tog över makten 1976. Dessa kunde inte styra landet utan båda Fälldinregeringarna upplöstes.
Under dessa kaotiska år hölls också kärnkraftsomröstningen 1980. Hela upplägget med tre olika avvecklingslinjer betydde att det politiska etablissemanget hade bestämt att nationsbygget skulle avstanna. Redan under 1976-77 hade investeringsnivån sjunkit drastiskt och övergången till det postindustriella spekulationssamhället inletts.
Palme kom tillbaka som statsminister 1982 med Kjell Olof Feldt som finansminister. En av de första sakerna som Feldt gjorde var att försöka avreglera kreditmarknaden. Gunnar Sträng,  som efter valet 1982 blivit vald till riksbanksfullmäktige ordförande, satte stopp för det. Men Feldt kom tillbaka efter valet 1985 när Sträng som 79-åring lämnat politiken.
Utdrag ur en forskningsrapport om ”novemberrevolutionen” 1985 när kreditmarknaden avreglerades.

”Till planläggningen och argumentationen kan fogas ett strategiskt viktigt val, att vänta med beslutet till efter valet 1985. De ledande förespråkarna för en avreglering – hit hörde också finansminister Feldt och statsekreterare Erik Åsbrink på finansdepartementet – insåg att planerna kunde sättas i verket först efter det att Gunnar Sträng avgått från posten  som riksbanksfullmäktiges ordförande.”

Därmed överlämnade den socialdemokratiska regeringen kontrollen av den ekonomiska politiken till den internationella finansmarknaden. Som ett brev på posten bröt det svenska banksystemet samman 5 år senare.
Ingen brydde sig om Gunnar Strängs sista appell som politiker på avslutningsmötet före 1985 års riksdagsval 12 september i Jönköping.

”Under 44 år av socialdemokratisk ledning av samhället – 1932 till 1976 – förvandlades Sverige från ett fattigdomens och ofrihetens samhälle till en nation med självständiga medborgare i trygghet och rimlig välfärd. Det samhällsbygget blir aldrig färdigt. Låt mig understryka det! Vi får ständigt fortsätta och arbeta vidare på det.”

Under regeringarna Carlsson och Persson var det åtstramning och grön människofientlig politik som stod på dagordningen. Avvecklingen av kärnkraften drevs stenhårt av Birgitta Dahl under slutet av 1980-talet. Det verkliga bottennappet nåddes 1990 när Ingvar Carlsson föreslog lönestopp och strejkförbud. År 2000 tvingar regeringen Persson alla arbetande i Sverige att bli aktiespekulanter genom att införa premiepensionssystemet. Detta sker samtidigt som den globala spekulationskarusellen går allt snabbare. Det totala sammanbrottet hösten 2008 har inte påverkat bankernas eller andra aktörers betende. Att många länder störtas i ekonomiskt kaos och att Euro-systemet bryter samman tycks inte bekomma de svenska politikerna något.
Detta har skapat den ekonomisk kultur där alla verksamheter har som huvudmål att spara på utgifterna, försöka tjäna pengar på spekulation eller försvara befintliga finansiella värden i stället för att utföra en bra verksamhet inom offentlig eller privat sektor. Några visioner om hur framtiden skall se ut finns inte.

Vad göra i stället.

Det finns en enda utväg för både Socialdemokraterna och nationen från denna tragedi. Det samma gäller andra europeiska länder och USA. Följ Lyndon LaRouches rekommendationer, för att stoppa den nuvarande marschen mot avgrunden av finans- och realekonomiskt sammanbrott, genom vissa specifika och tidigare prövade åtgärder.
Stoppa räddningsaktionerna för finansbubblan med sedeltryck på både sidor av Atlanten genom en ny banklag Glass-Steagall för att separera allmännyttiga banker från finansbolag. Med detta sätter nationerna stopp för den massiva finansiella spekulationen som har dränerat samhällens kapital och resurser.
Sätta ett stopp för det gröna vansinnet och starta ett ny kredit- och valutasystem med USA, Kina, Ryssland och Indien i spetsen för att skapa stora mängder av statliga krediter för investeringar i storskaliga infrastruktur-, industri-, jordbruks- och vetenskapliga projekt globalt. Detta betyder att vi rullar tillbaka mer än 200 år av brittiska imperialism och geopolitiska krig, svält och fattigdom.

Vad betyder det för Sverige

Det finns röster inom socialdemokratin som begriper att det krävs en återgång till en politik i Gunnar Strängs anda. Ann-Charlott Altstadts artikel i LO-tidningen den 18 november och Martin Klepkes ledare den 1 december http://lotidningen.se/2010/12/… visar vägen. Läs också den här artikeln i Dagens Industri av Sven-Erik Bucht riksdagsman (S), Haparanda, Lennart Holmlund kommunalråd (S), Umeå och Bert Johansson, klubbordförande, IF Metall, SSAB Luleå http://di.se/Artiklar/2010/11/….

Regering och riksdag måste åter ta ansvar för landets ekonomiska politik genom att införa ett kreditsystem. Regeringen och riksdagen måste ha en plan för hur landets infrastruktur ska se ut de närmaste 50–100 åren.  Vi behöver till exempel ett magnettågsystem som täcker hela Sverige. Då ger regeringen Banverket i uppdrag att planera och bygga ett sådant system. Finansieringen ordnas genom lågräntekrediter från riksbanken. Dessa nya pengar kommer då, med hjälp av betalningssystemet, att strömma genom hela systemet av byggföretag, industri, småföretag och vidare till löner, skatter och konsumtion. Att ge ut krediter till produktiva investeringar är det enda sättet som nya pengar får tillföras systemet.

På samma sätt betalas byggandet av vackra städer, sjukhus, skolor, kärnkraftverk, spårtaxisystem med mera.

Om socialdemokraterna började föra en sådan politik skulle de kunna stoppa den fascistiska gröna åtstramningspolitiken, bidraga till att förhindra ett totalt ekonomiskt sammanbrott och åter få stöd från medborgarna för att bygga Sverige och världen.

Kjell Lundqvist