För 40 år sedan hade LO en avgörande roll i daghemsutbyggnaden, men nu verkar förbundet helt ha tappat intresset för familjefrågor, skriver Gertrud Sigurdsen.

LO var på 1960-talet och 1970-talet pådrivande i familjepolitiken. Så är det inte längre, men så borde det vara. Unga familjer behöver fackligt stöd för att klara sin situation på arbetsmarknaden.

I LO:s stadgar paragraf 1 kan man läsa ”att arbetstagarnas intressen i rättsliga och samhällspolitiska frågor tillvaratas.” Hur gör man det? Allt kan inte klaras med löneförhandlingar, många frågor måste lösas genom fackligt-politiskt samarbete. Så har också skett genom åren. Kvinnornas intåg på arbetsmarknaden krävde nya initiativ för att göra det möjligt för båda makarna att förvärvsarbeta.

Daghemsutbyggnaden i Sverige var nästan helt ett resultat av LO:s envetna arbete. Här har dagens LO helt tappat intresset. Barnomsorg på obekväm arbetstid kräver en lösning och ska inte bara vara en uppgift för Kommunal. Barnfattigdomen, som Håkan Juholt riktade uppmärksamhet på, har stor anknytning till arbetsmarknaden och är ett resultat av arbetslösheten. Bostadsbristen, för i synnerhet unga människor, borde också vara en viktig fråga för LO.

Vad hände då på 60- och 70-talen? Låt mig börja 1947, då LO:s första kvinnliga ombudsman, Sigrid Ekendahl, anställdes. Hennes uppgift var att tillsammans med LO:s kvinnoråd öka kvinnornas fackliga intresse. De fackliga centralorganisationerna, FCO, tillsatte speciella kvinnokommittéer. 1951 bildade LO och Saf Arbetsmarknadens kvinnonämnd, som skulle verka för åtgärder som skulle underlätta för kvinnorna att kombinera familj och förvärvsarbete. Senare anslöt sig även TCO.

LO-kongressen 1961 uttalade vikten av att LO och förbunden verkade för ökad daghemsutbyggnad. 1962 gav LO ut skriften ”Daghemsfrågan ett arbetsmarknadsproblem”. Samma år motionerade Arne Geijer och Sigrid Ekendahl i riksdagen om ökat statligt stöd till daghemsutbyggnaden. Riksdagen biföll motionen. 1963 bildades en central samarbetsgrupp för utbyggnad av dag- och fritidshem med representanter från LO, TCO, Saf, Socialstyrelsen, Ams och flera andra myndigheter.

Hur var då de politiska partiernas inställning till daghem? Jag tror jag kan säga att Folkpartiet var det parti som först började stödja tillkomsten av daghem. Socialdemokratiska kvinnoförbundet, som den här tiden mest bestod av hem­arbetande kvinnor, gav inte LO:s kvinnoråd mycket stöd. Nancy Eriksson, ordförande för kvinnodistriktet i Stockholm, gav 1963 ut boken ”Bara en hemmafru”. Där hyllar hon kvinnan som är hemma och sköter barn och man.

1967 ombildades LO:s kvinnoråd till LO:s familjeråd, som bestod av både män och kvinnor. Året därpå tillsatte regeringen 1968 års barnstugeutredning med riksdagsman Mats Hellström (S) som ordförande, Elin Mossberg, Kommunal, som ledamot och mig som expert. Jag tror jag vågar påstå att Elin och jag fick ett ganska stort inflytande i denna utredning. 1973 antog riksdagen en lag om allmän förskoleverksamhet.

1969 blev det en stor debatt i Stockholm om daghemsutbyggnaden. Socialborgarrådet Sören Carlsson (S) ville ha ökade anslag för att bygga ut barnomsorgen, men finansborgarrådet PO Hansson (FP) var negativ. I en intervju i DN sa PO Hansson: ”Ekonomiskt sett är det dock billigare att låta fruarna stanna hemma och importera utländsk arbetskraft. Det är definitivt inte en bra affär för kommunen med daghem.” För Folkpartiet var hans uttalande en katastrof.

LO:s ekonom Rudolf Meidner svarade: ”Sällan ha jag sett så många fördomar samlade på så få rader.” FCO kallade till opinionsmöte i ABF-huset i Stockholm och samlade 300 personer. Samtidigt sammanträdde kommunstyrelsen där PO Hansson backade fullständigt. Sören Carlssons utbyggnadsförslag segrade.

LO fortsatte sin aktivitet inom familjepolitikens område: 1969 kom rapporten ”Fackföreningsrörelsen och familjepolitiken”. Där vidgades debatten till att gälla de breda gruppernas situation. Man tog upp olika försäkringar och här kom embryot till dagens föräldraförsäkring. Där föreslogs också dagisavgift efter bärkraft, som senare blev maxtaxa. Daghemmens öppethållande diskuterades och genom socialdemokratiska motioner i riksdagen startades försöksverksamhet med nattis i Luleå och Surahammar.

1969 blev Olof Palme partiordförande och statsminister. 1972 satsade den socialdemokratiska regeringen på barnomsorg och föräldraförsäkring. Det gjorde stor skillnad för hundratusentals barn och föräldrar.

LO hade en avgörande roll när det gäller tillkomsten av samhällets barnomsorg. Men LO har under senare årtionden varit alltför tyst. LO:s banbrytande arbete på familjepolitikens utveckling är värt att minnas och måste återupplivas.

LO centralt har cirka 100 anställda, men ingen som är ansvarig för familje­politiken. Det borde finnas minst en ombudsman med detta ansvar. Unga familjer behöver fackligt stöd för att klara sin situation på arbetsmarknaden. De mål som LO stod för under 60- och 70-talen måste fullföljas på 2010-talet.

Gertrud Sigurdsen
f d bistånds- och socialminister (S)