När min 98-åriga mamma ringer frågar hon om barnbarnen ett par minuter. Sedan talar vi om politik, säger Anne-Marie Lindgren, som inte tror att hon kan släppa sitt politiska intresse som pensionär.

Foto: Jens L’estrade

Förlamningen sitter i centrum. Ute i landet är partiet vitalt, säger Anne-Marie Lindgren, S-märkt tankesmed som snart går i pension efter ett arbetsliv med Socialdemokraterna.

Är skatter skadliga? Vad kostar bostadsbristen? Ta tillbaka demokratin!

Titlarna på de rapporter som står uppställda i entrén till Arbetarrörelsens tankesmedja i Stockholm inger respekt. Här verkar någon brottas med de stora frågorna.

Och mycket riktigt. I ett oansenligt rum längre in i lokalerna sitter chefssmeden själv bakom ett skrivbord som får henne att se liten ut och ser tyst framför sig, så hårt koncentrerad att tankarna känns i luften.

Tankesmedja är ett konstigt ord för högerns välkammade pr-centraler. En smedja är trots allt en het, smutsig verkstad. På Anne-Marie Lindgren passar ordet så mycket bättre. Hennes allvar och oglamorösa framtoning stämmer med bilden av den buttre smeden. Och de texter som lämnar städet har något av blankt stål i sig. Klarheten i språket är slående.

Kanske kommer den av att hon har tänkt över frågorna länge. Politiken fanns där när hon föddes för 68 år sedan i ett riktigt arbetarrörelsehem i Norrköping. Pappan, textilarbetaren, blev ombudsman och så småningom förbundssekreterare i Svenska Textilarbetareförbundet. Mamman var ständigt aktiv i kvinnoförbundet och slutade som vice ordförande i stadsfullmäktige.

– Som barn hade jag föreställningen att alla vuxna går i studiecirkel, säger Anne-Marie Lindgren. Alla jag såg gjorde ju det.

Hon växte upp med berättelserna från dem som varit svartlistade. Från dem som strejkat för ett öre mer i lön, och gått tillbaka med två öre mindre. De slutade alltid på samma sätt: ”Och tänk att vi skulle få det så här bra, det trodde vi då aldrig.”

– Jag ville vara med och fortsätta den förändringen, säger Anne-Marie Lindgren. Det låter romantiskt, jag hör det. Men det var så.

Och med ett skratt:

– Kanske är det därför jag stått ut så länge. Man bär sin barnatro med sig. Den om Den Goda Rörelsen.

När andra barn ville bli brandman eller pilot hoppades Anne-Marie bli LO-ekonom. Att få arbeta inom rörelsen och gräva i samhällsproblemen. Och även om hon aldrig blev just ekonom hos LO har hon hamnat rätt nära.

Från studierna i statskunskap och nationalekonomi sögs hon in i studentpolitiken. Därifrån rekryterades hon till utbildningsdepartementet av Ingvar Carlsson, utbildningsminister i Olof Palmes första regering.

Hon började som handläggare med ansvar för anslagen till grundskolan. Men snart upptäcktes hennes förmåga att tänka och skriva om politik.

Genom livet har Anne-Marie Lindgren sedan rört sig mellan regeringskansliet, där hon var talskrivare åt både Ingvar Carlsson och Olof Palme, och olika S-tidningar, där hon arbetat som ledarskribent och redaktör. Personer som känner henne framhåller hur kopiöst hon har arbetat. På Stockholms-Tidningen fyllde hon en hel tidningssida om dagen, periodvis två.

Medvetet har Anne-Marie Lindgren avstått från tyngre poster inom partiet.  Ska man analysera politiken kan man inte samtidigt vara ansvarig för den.

Undantaget är väl att hon funnits med i de kommissioner som skrivit Socialdemokraternas partiprogram 1975, 1991 och 2001. Det senaste, ännu gällande programmet formulerade hon helt själv.

– EU-avsnittet blev lite överslätande. Motsättningarna var starka och EMU-frågan under uppsegling. Bäst blev avsnittet om jämlikhetsbegreppet. Det hade handlat enbart om klass, och behövde byggas ut med kön och etnicitet.

Som ledarskribent och fri tänkare har Anne-Marie Lindgren ibland retat partiet och LO. Inte alla blev glada när Stockholms-Tidningen, efter att ha stött och blött löntagarfonderna några år, fann att de inte skulle fungera.

– Men inte en enda gång har partiledningen försökt styra mig.

I tankesmedjan har Anne-Marie Lindgren borrat i frågan om vinstuttag i välfärden. Hennes kritik mot partiledningens förlamning är hård.

– Det är obegripligt att de inte kunnat precisera sig i den här frågan. Den går ju inte att förlora väljare på.

Anne-Marie Lindgren har landat i slutsatsen att det finns mycket litet att vinna på att tillåta vinstutdelande företag. Nackdelarna är desto större. Kan inte Socialdemokraterna enas om detta borde de åtminstone kräva en ordentlig utvärdering av reglerna.

– Men inte ens det har partiet orkat med.

Socialdemokraternas kris sitter i ledningen och riksdagsgruppen, anser Anne-Marie Lindgren. Runt om i landet, där hon ofta rör sig, prövar arbetarrörelsen nya idéer, startar tankesmedjor, lockar duktiga skribenter.

– Debatten har svängt. Modernitet är inte längre att anpassa sig efter marknaden. Det är talande att OECD och Internationella valutafonden pekar på problem med växande klyftor.

– Det finns plötsligt förutsättningar för socialdemokratisk politik. Om vi bara förmår ta chansen.

Fakta

Anne-Marie Lindgren

Ålder: 68 år.

Aktuell: Går i februari i pension från jobbet som utredningschef på Arbetarrörelsens tanke­smedja.

Familj: Tre vuxna barn. Äldst är Marika, sekreterare i den kommission som nu skriver Socialdemokraternas nya partiprogram.

Vill göra som pensionär: Gräva ner mig i arbetarrörelsens tidiga historia. Men till en början ska jag och Ingvar Carlsson revidera boken Vad är Socialdemokrati? inför femte upplagan.

Senast lästa bok: Omöjlig fråga, har alltid minst tio böcker på gång.