Sverige ser ut att få igenom sina krav om europakten.

Risken att pådyvlas euron bakvägen eller att falla under annan lagstiftning än vår egen verkar undanröjd. Och Sverige skulle ändå klara de krav pakten ställer.

Är då allting frid och fröjd?

Nej, naturligtvis inte. De hårda krav som nu ställs på andra länder i pakten kommer givetvis att få återverkningar även på Sverige.

Pakten är framforcerad av politiker, eller snarare av tyska politiker, i ett försök att snabbt häva Europas kris och rädda euron.

Alla länder ska därför bankas in i samma ekonomiska mall – kosta vad det kosta vill.

Enligt förslaget ska EU-kommissionen kunna underkänna staters budgetar om de har för stora underskott.

De euroländer som inte skär ned tillräckligt mycket ska tvingas till kraftiga böter.

Då spelar det ingen roll att Sverige står vid sidan om och tittar på när denna slakt begås.

Vi påverkas ändå.

Med europakten stängs andra vägar för krisbekämpning än rena nedskärningar. Detta trots att många ekonomer gång på gång poängterat att det tvärtom krävs en mer expansiv politik som gör att människors köpkraft upprätthålls och företagen kan sälja.

Det är dessutom fortfarande oklart hur arbetsrätten inom EU påverkas, ett område som Sverige borde titta betydligt närmare på i turerna runt europakten.

I vilket fall, och även om vi i slutänden säger nej, får vi alltså finna oss i att pakten blir ett hot mot svensk tillväxt när de nedskärningsideal som byggs in i systemet slår mot svensk exportindustri.

Då båtar det föga att vi nu kan hurra för de undantag vi lyckades ro i hamn.