Jag växer upp ensam, redan vuxen, med någon annans barndom, skolad borgerlig in i en annan värld, ickeborgerlig, ickevuxen.
Där småfåglar krafsar på fönsterblecken, och jag städar ut lägenheter, ser tomma golv av trä eller plast sträcka ut sig som länder.
Telefoner på golven, pappershärvor, ljus ifrån det omöjliga på väggar mot vilka förhållanden krossats som skallar.
Inbördeskrigen i oss, alla ordens kirurgi och transplantationer; vad vi menade och vad vi sa, språk från den där barndomen, med varma sängar.
Aldrig att man skulle hamna högt upp, på tionde våningen, vad är det? Ingen helikopterplattform för nödställda.
Man hade en fot ner till marken, också den varm, en arm lång till föräldern. Här skär motorvägen genom bröstkorgen på mig och fåglarna.
Ingen varnade mig för detta.
Ingen lärde mig att tala.
Nu ser jag trädklungorna belysas av något slags solariskt dun, en rökslinga från skorstenen längre bort söker sig hit, ner i mina lungor.
Hur hördes det, detta tysta, i det gamla hos barnet? Vilka spektra såg hon brista?
Det är inte elden som brinner, den är det enda som inte tar fyr här. Vad är det i mörkret med små ljus, som vi inte kan nå?
Jag vill slita upp och dra ut någonting, känna tiden brygga mig med världen. Här i detta ständiga briserandet av bomber, dammar, ljud ifrån förr som når mig först nu.
Underlägsen myndigheter och skyltar, fiende med all arkitektur. Jag vill blåsa glas och grädda bröd, se mig om i något hav. Drömma ur.
Men jag kan se allting färgas nu, försiktigt först och sen förstärkas. Gulmålade stad, ögons hem.

David Uppgren Stenbeck