Resultatet av EU-toppmötet strax före jul blev att Storbritannien valde att stå utanför det nya så kallade stabilitets­avtalet, och att EU nu delas i två delar. Delningen är ett ekonomiskt farligt och riskfyllt faktum som Sveriges beslutsfattare har att förhålla sig till.

Avtalets syfte är enkelt: att genom nya och striktare EU-regler hindra en upprepning av skuld- och underskotts­krisen i Europa eftersom sådana skadar även grannländernas välfärd och jobb, och — som i dag — faktiskt hela världsekonomin. Att syftet nås ligger alltså i högsta grad i det starkt ekonomiskt utrikesberoende Sveriges intresse.

EU-åtgärder med detta syfte är heller inget nytt. Det viktigaste nya EU-avtalet togs redan sommaren 2011, den så kallade 6-packen, och då med bland annat de svenska socialdemokraternas stöd. EU:s olika nya regelverk ska förebygga nya skuld- och underskott, bromsa en negativ ekonomisk spiral och stödja en återgång till långsiktig balans mellan offentliga inkomster och utgifter. Som svensk ska man lägga märke till att dessa nya EU-regler är mindre tuffa i sina budgetkrav än vårt eget beslutade, och sedan 15 år välfungerande, finanspolitiska ramverk som vi naturligtvis behåller.

Att avtalet skulle fungera som något slags tvingande bakväg för Sverige in i euron är ett rent hjärnspöke. Det handlar i stället om åtgärder på EU-nivå för mindre underskott och lägre skulder i medlemsländerna, och inget annat.

Den ena delen av det nya avtalet består av euroländerna plus bland annat våra närmsta icke-eurogrannar runt Östersjön. Den andra delen kommer att ha det numera EU-fientliga, konservativa och ekonomiskt försvagade Storbritannien som nav. Som det nu ser ut skulle det enbart bli Sverige som vid ett nej skulle slå följe med Storbritannien i isolering. Alla andra 25 EU-länder går med i avtalet.

För Sverige är riskerna stora med en uppdelning av EU. Euroländerna, och de icke-euroländer som frivilligt ansluter sig till stabilitetsavtalet, kommer rimligen vid sina möten – som inledningsvis äger rum varje månad och ska fokusera på ekonomiska frågor – att diskutera nya beslut som inte bara rör deras akuta budget- och skuldkris utan även den inre marknaden, som konkurrens-, skatte- och arbetsmarknadsfrågor. En önskan att behandla de för Sverige vitala inre marknadsfrågorna drivs dessvärre bland annat av Frankrike. Beslut som först fattas inom ”stabilitetsavtalet” kan drivas vidare till beslut vid vanliga EU-möten med alla 27 EU-länderna.

Detta kan länderna i stabilitetsavtalet göra desto lättare som beslut i inre marknadsfrågor numera tas med kvalificerad majoritet. En sådan majoritet uppnår dessa 25 länder redan vid sina månadsmöten. Därför får inte Sveriges stol stå tom vid dessa möten. Sverige bör gå med i stabilitetsavtalet, oberoende av vad man tycker i eurofrågan.

Bortfallet av Storbritannien är en allvarlig motgång för Sveriges traditionella hållning när det gäller den inre marknadens fortsatta utveckling, vårt motstånd mot överreglering och för frihandel. I britternas frånvaro riskerar besluten i Europa att bli mer franskinspirerade regleringar och protektionism, särskilt om även Sverige saknas när faktiska beslut tas.

Det kommande EU-toppmötet reser den grundläggande frågan om Sveriges tillhörighet i Europa. Var hör Sverige hemma? Hos utpräglat EU-skeptiska regeringar, eller hos länder med värderingar som Finland, Tyskland, våra baltiska grannstater, Polen, Benelux, Österrike, Irland med flera, som nu alla brottas med uppgiften att reparera Europa?

Att som Socialdemokraterna i Sverige hänvisa till Sveriges eurofolkomröstning 2003 som skäl för att inte vilja att Sverige ska vara med i stabilitetsavtalet är för mig följden av en oriktig analys och ett ställningstagande som naturligtvis går helt på tvärs med kamraternas i brittiska Labour och övriga socialdemokratiska partier i EU.

Inrikespolitiskt är David Camerons beteende applåderat av de egna, men starkt kritiserat av till exempel Labour, Liberalerna och även Financial Times ledarsida. Labours skuggutrikesminister Douglas Alexander kallar förhandlingarna för ”katastrofala” därför att hanter­ing­en fört Storbritannien till ”isolering”.

Ska Sverige följa med i isolering? Ja, tycks Alexanders systerparti i Sverige mena, utan redovisad djupare analys av konsekvenserna. Det demokratiska underskottet skulle för Sveriges del bli större och våra möjligheter att tillvarata och skydda våra värderingar och ekonomiska intressen bli mindre om vi står utanför.

Sveriges stol får inte stå tom!

Carl B Hamilton
professor och riksdagsman (FP)