Efter alla VU-möten sammanträder i dag Socialdemokraternas partistyrelse om arbetet med ny partiledare. Snabb lösning eller mer omfattande valprocess är mötets huvudfråga.

Men en snabb lösning kan knappast bli en quick-fix för att lösa socialdemokratins inre konflikter. Snarare gäller det att hitta en person som alla kan samsas kring under de fortsatta diskussionerna.

Och förhoppningsvis glöms inte Håkan Juholts vilja till förnyelse.

Den redan inpräntade bilden av ett parti i fritt fall under hans tio månader som partiledare stämmer ju inte.

Så sent som i september snuddade Socialdemokraterna vid 35 procent. Ett regimskifte till fördel för de rödgröna skulle blivit följden om det då hade varit val.

Att drevet drog i gång just efter denna positiva utveckling för socialdemokratin var ingen tillfällighet. Kopplingen är lika uppenbar som det faktum att Aftonbladet aldrig kommer att göra ett grävjobb för att utröna hur det egentligen låg till.

Men naturligtvis är det inte medierna som avsätter partiledare. Det har skötts av Juholts egna partikamrater, som dock inte verkar ha haft någon plan för vad de ska göra när de väl lyckats.

I politikens epicentrum ligger Socialdemokraternas svårighet att hantera de senaste tjugo årens ekonomiska omsvängning som fört med sig en återuppväckt dyrkan av en fri marknad.

– Vi tog fighten och utmanade marknadskrafterna, säger Juholt i den intervju han gav tidningen Östran samma dag han avgick.

Kanske ligger det mer i dessa ord än han själv tror.

Alliansen har vänt på begreppet marknad och närmast gödslar nu med skattepengar i form av subventioner och bidrag till företag i det privata näringslivet (långt från tanken på en fri marknad!) samtidigt som de skär ned på bidrag och subventioner till individer.

Fri marknad ska i stället råda i offentlig sektor där skatter inte bara går till välfärd utan också till välfärdsföretagens vinster.

Resultat:

En skyhög arbetslöshet, speci­ellt för ungdomar, internatio­nellt urusla skolresultat och åter­kommande skandaler inom vård och omsorgsföretag.

Allt detta borde ha gjort att det varit upplagt för en alternativ politik från S.

Men efter september nådde Håkan Juholt inte längre ut med sin politik. Och kritiken inifrån blev allt tydligare.

Därför känns det fel att tala om ”förnyelse” om det nu blir gamla strömningar inom partiet som ensamma får formulera partiets politik.
Denna grupp har faktiskt förlorat två val i rad.

Den interna debatten kommer säkert att lyfta satsningar på infrastruktur, utbildning och rimlig A-kassa.

Om Sverige ska ha någon chans att över huvud taget komma tillbaka till låg arbetslöshet måste politiken öka individens egna möjligheter på arbetsmarknaden, i stället för att som regeringen bara strössla ut verkningslösa miljarder till de nya bidragstagarna, tjänsteföretagare.

Men utöver denna klassiska socialdemokratiska politik för fler i arbete, som nog alla läger inom S ställer upp på, snuddade faktiskt Juholt vid något som verkligen känts som en ”förnyelse”.

I våra storstäder bor både säljare, lagmän och kredithandläggare, sida vid sida med undersköterskor, servitriser och metallare. I morgonrusningen är tunnelbanan i Stockholm och spårvagnarna i Göteborg fyllda med dessa människor som diffust kan delas in i medelklass och arbetare.

Vad vill alla dessa människor? Vilken är deras högsta önskan? Är det möjligen en butler i tunnelbanan? Att välfärdsföretagen ska få öka sina vinster?

Nej, men kanske ett mer solidariskt samhälle med mindre våld, en bra skola för barnen, en säker och självvald arbetssituation och en stat som kan garantera en omsorg utan liggsår för föräldrarna och dem själva när den dagen kommer.