Det är för bra för att vara sant, skrev jag i den här spalten efter Håkan Juholts linjetal och det var det också. Medietränaren och krishanteraren Paul Ronge liknar på sin blogg drevet mot Juholt med en tjurfäktning, ”ett blodigt njutbart djurplågande”.

Jag föreslår att journalisterna Lena Mellin, Margit Silberstein, Mats Knutsson, KG Bergström, Peter Wolodarski med flera i en öppen process enas om vem de kan godkänna som socialdemokratisk partiordförande.

Eftersom de borgerliga Stockholmsjournalisterna i praktiken fungerar som ledande språkrör för det socialdemokratiska partiet, det vill säga har makten att tala om för väljarna hur politiken ser ut och hur den ska bedömas, är det inte lika bra att de får uppdraget officiellt? I dag är offentligheten så hårt politiserad att vi lever i den permanenta valrörelsen. Därför kommer socialdemokraterna alltid att framställas som det permanenta krispartiet, och oavsett vem som är partiordförande kommer han/hon alltid att schabb­la, slarva eller fuska. Ett steg bort från denna hopplösa situation är att partiet åtminstone försöker ta makten över sin egen krisberättelse som är så mycket större och djupare än hyresavier och grodor.

Precis som Göran Persson skickades Håkan Juholt från landsbygden in i maktens kärna utan något eget lag. Juholt var ensam, om­given av Sahlin-sossar, och hans utnäm­ningspolitik var katastrofal. Var Tommy Waidelich en eftergift åt högerssossarna eller ett katastrofalt försök att desavouera dem? Men Göran Persson skaffade sig inte bara ett lojalt smart gäng, hans makttillträde innebar också kontinuitet med det förgångna medan Håkan Juholt signalerade uppbrott från den politik som hans kollegor i partiledningen både administrerat och försvarat.

Han förpassade inte bara ledande socialdemokrater ut i kylan utan lade också retoriskt om kursen. Tror ni Juholt någonsin skulle ha utnämnt entreprenörerna till vår tids hjältar? Kritiken mot avregleringarna som kunde ha inneburit slutet på en socialdemokratisk era av vilsen mittenpolitik blev i stället slutet för Juholt. Men för att det inte också ska bli slutet för partiet så måste ledande socialdemokrater fejsa att krisen inte handlar om partiledare utan om den politik som förts sedan 80-talet.

Enligt en aktuell OECD-undersökning ökar ojämlikheten snabbast i Sverige, vi bor inte längre i världens mest jämlika land och den kolsvarta utvecklingen tog fart och löpte på under socialdemokratiskt styre. Sven Erik Österberg, Tomas Östros, Ylva Johansson med flera, som öppet deklarerade att de saknade förtroende för Juholt, bär som före detta statsråd ansvar för den ojämlikhet som faktiskt i förlängningen innebär att människor dör helt i onödan. För att socialdemokratin ska återerövra förtroendet bland väljarna och bli ett fungerande oppositions­parti måste så många fler än Håkan Juholt frånsäga sig sina uppdrag.